söndag, juni 24, 2007

once in my life i found a love so true but just like grands of sand, it sliped through my fingers.

Så sant som det är skrivet. Jag hittade kärleken, men den sprang ifrån mig, och jag sprang inte efter. Varför frågar ni säkert, jag vet inte ens själv. Jag älskade ju honom. Mer än jag älskat någon någonsin. Mer än jag någonsin älskade min första kärlek, mer än jag vågat förklara för mig själv nu i efterhand. Flera dagar, veckor, och månader ifrån själva dagarna allt hände. Varför bli det så? Han var ju min värld? Men jag lät han försvinna. Jag skrek inte hans namn som i filmerna och jag vägrade att gråta framför honom. Jag är ingen jävla kändis, jag gör inte som på filmer. Nej, jag gör det på mitt dumma sätt bara så jag kan ångra att jag inte lekte lite kändis för tillfället. Och visst borde jag hållt fast när jag väl hade honom nära?

Om du någonsin frågar mig om det är du detta inlägg handlar om kommer jag förneka allting. För lite stolthet har jag kvar, iallafall så mycket att jag inte erkänner för de flesta att jag faktiskt fortfarande älskar dig lika mycket. Att jag inte släppt dig på en så otroligt lång tid. Men du satte dig fast som en kil i hjärtat på mig, och denna kil vägrar släppa taget. För om jag tar ut den så förblöder hjärtat.

Än idag hör jag dina hjärtslag tätt mot mina, och dina andetag bredvid mig. Misstänker dofter på kudden och vidrörningar som inte existerar längre. Öppnar ögonen extra sakta ibland för att du kanske kanske ligger där bedvid. Men nej, inte längre. Men vad ska man ta sig till?

Bilderna skaver i ögonen, antagligen av tårar som bränner eller är det skenet av lycka. Och jag hör låtar, dem klingar inte likadant som förr. Men tårar droppar på samma sätt, senast idag faktiskt. Låten kom på TV, tror ni inte att jag sitter där och samlar kraft för att inte bryta ihop ..


.. Men du borde bara veta att, du är verkligen saknad. Genom allt som finns mellan oss.

Inga kommentarer: