söndag, juli 29, 2007

my mobile can't do a fucking fuck

Hm, mina kära vänner. Världen är nära att gå under nu. Enligt http://thuliin.blogspot.com/ så har dagens mobiler fått nya funktioner. De funktionerna jag visste fanns i en mobil är liksom att kunna ringa och ta emot samtal, skicka och ta emot sms/mms. Det är liksom grunden. Men sen under åren har man lagt till en massa kalendrar, anteckningsgrejer och nedräkning till dagar. Saker som jag verkligen har nytta av.

Men Sarah Thulin mitt hjärta. Hon har kommit på en ny funktion.

Vi sitter och samtalar lite och äter glass på stan, och hon ska skriva något ord i sms. Plötsligt utbrister hon;

"Min mobil kan inte knulla"

Gott folk, om jag inte hade 8 rutor på magen efteråt. Alltså. Nej, jag har aldrig hört att en mobil kan knulla? Men som sagt, nya funktioner uppstår varje dag. Väntar just nu bara tills den dagen mobilen kan göra en gravid också. Nej fyfasen. Världen går lite snett nu tycker jag.

lördag, juli 28, 2007

this is the story of a girl who cried a river and drowned the whole world


Två år.
Fyra månader.
Sex dagar.
Tre Timmar.
( En tid då kärlek var mer som ett krig )


ca 21.00, 22 mars, 2005;

Det är mörkt ute, hyffsat tyst, ett fåtal bilar som kör förbi, ungdomar på andra sidan gatan som fjantar sig. Som många andra kvällar har jag gått med ner till bussen med honom. Ord som bytas ut, långa konversationer i lycka. Inte alls som bråken innan det tog slut för lite mer än ett halvår sen. När förhållandet med min första kärlek avslutades. Det var mycket break-up to make-up där. Och jag vet inte vad som fick mig att stanna i en så otrygg famn i lite mer än ett år. Men just denna kväll var inte de där obetydliga kyssarna som existerade utan ett förhållande som de brukade. Det sa att där fanns en sista chans, en chans som vi tog och bytte ut ord om föralltid.

Jag visste hela tiden att jag gav mig in på något felaktigt den kvällen, jag borde släppt när det tog slut för svartsjukan. Men något fick mig att hålla fast. De där fyra sista månaderna av oss förvandlades till mitt helvete. Jag drogs mellan lycka och smärta, trygghet och rädsla, kärlek och hat.

"En lycka vi hade tillsammans, en smärta jag tog hand om själv.
En trygghet ditt falska hjärta gav mig, men en rädlsa djupt i dina ögon.
En kärlek jag trodde vi delade, blandat med ett hat för min eviga kärlek."


Men framför allt drogs jag mellan dig och ett självständigt liv. Mina vänner sa till mig om och om igen att om jag inte lämnade din sida så skulle jag falla hårt, och det skulle ta tid att komma upp på benen igen. Men jag tog risken, var nyfiken, hade övertygat mig själv att jag kunde ändra på dig. Att du skulle komma i tid, bry dig om en kärlek du lovade mig att du hade. Jag hade inbillat mig själv att jag kunde förändra en själ, ett hjärta och en person som jag älskade.

Jag föll, jag skapade knäna, bröt ben, blev förlamad. Kall, tom, oavslutat. Skrikandes gråtande. Jag grät floder, jag skulle kunna dränka världen i. Jag skrek på hjälp som svarade mig i ekon. Jag låg i ett ändlöst hål i en annan galax där ingen visste att jag var.

-
Men efter långa nätter och många samtal om dig. Många tårar som det stod ditt namn på och en massa hat jag lagt över på dig istället för på kärleken för dig som aldrig slutade existera i min värld. Jag sa saker jag aldrig velat mena, ord som hade en starkare betydelse än vad jag verkligen ville ha sagt.

Och nu när jag inte har chansen att få finnas där, när jag vet att du har det svårt gör det svårt för mig. Det sista du sa till mig väckte tankar men ändå ett "aldrig i livet". Mitt hjärta klarar inte det en gång till.

Jag kan inte utsätta mitt hjärta för dig en gång till, för hon skriker ett annat namn mitt i nätterna nu för tiden.

Ett namn som fanns där när du kysste andras läppar..

- 858 Dagar -

torsdag, juli 26, 2007

72 miles away to an angel without wings with the sister from my soul

YesYesYes.
Det kan liksom inte bli bättre. 58 dagar ifrån en perfekt resa som jag längtat efter så länge jag minns. Jag och Sarah älskling halvvägs genom hela Sverige för att se Gefle IF - Malmö FF tillsammans med Richard. Världens mest underbara humor klick. Fyra dagar, tre nätter (som man inte kommer sova mycket på) och en massa underbara stunder. Skratt, skratt så man gråter.

Sarah, jag kan blunda och se hela den helgen bakom mina ögonlock. Den lyckan du kommer se då kommer du älska. För jag är med dem två som jag älskar över allt annat i en helg. Med dem två som gav mig mitt liv tillbaka. Dem två som aldrig slutat tro på mig, varesig jag stått stolt och sagt att "detta ska jag klara av" eller om jag legat i en ändlös grop och bara skrikit att jag inte orkar mer. Ni har stått där, inte dratt i mig utan gett mig tid att försöka lösa saker själv, och om det inte har gått, då har ni dragit i mig. Tvingat mig att ta nya tag. Ni som funnits där genom allt.

Ni ska ha riktigt klart för er att utan er så skulle jag inte finnas här idag. Sarah, bara tanken på dig har stoppat mig från en massa hemskheter många gånger, kan höra din röst och bara fråga mig själv "Vad håller jag på med?", för jag vet att du aldrig skulle klara att mista en till. Och Richard, du har själv ringt när jag velat försvinna. Jag hade aldrig hört din röst, vi hade inte pratat länge men du satt och du lyssna på en dialekt du knappt förstod och försökte även förstå min egen situdration.

Allt ni båda gjort för mig, har alltid betytt världen. Jag värdesätter det högre än mitt eget liv ibland. Ni är min bro över mörka vatten och glädjen när smärtan kväver mig . Lusten att leva när döden lockar med väldoftande dofter. Ni är liksom, allt som betyder någonting när jag inte orkar bry mig om allt annat, det betyder liksom inte just då, det är bara ni!

måndag, juli 23, 2007

a diary of love i've concealed from the world, but it's time to speak up


En dagbok, ord så nära en verklighet från förr. Meningar, mer äkta än sanningen själv, och sidor jag en gångs dränkte i kärlek, som jag nu kan doppa i en längtan. Det handlar om en kärlek jag förnekat i 2 år, kyssar jag suddade bort, ord du sa som blev bestulna på sin betydelse och lögner som verkade sanna.

Världen har skiftat i färg sen det året vi delade, ingenting är sig likt längre. Jag är inte samma person och det är inte du heller. Jag har förvisat varje litet minne du gav mig, någonsin! Men ändå står de här och bankar på dörren och vill att jag ska se tillbaka till dagarna då du sa dina tre små ord. De orden jag så naivt trodde på. Det fanns saker som jag aldrig skulle göra om igen, som senare gjordes för det verkade som att det var rätt. Men jag har lärt mig av misstag, jag slutade gå tillbaka, slutade att sakna, slutade att älska. Fast under hela mitt skal så dog jag p.g.a en kärlek som jag inte fick visa för mig själv.

You told me it was over!

Så jag sålde lögnerna jag en gång köpt av dig, krossade minnena som fanns kvar och tog mig i kragen för att börja ett nytt liv, där jag vägrade att älska någon. Jag förbjöd mig själv att låta någon av de motsatta könet ta sig in i mitt hjärta igen. Jag byggde upp en mur som inte fick krossas, speciellt inte utav dig. Och jag höll dig därifrån också. Tiden gick och världen fick tillbaka sina färger, solen lös med värme igen och regnet liknade inte insidan och djupet av mina själ längre. Jag kunde gå till platser utan att nämna dig, lyssna på låtar utan att trycka bort dem i hysteri, för dem påminde mig ju om dig. Jag klarade av det där. Jag hade rest mig, jag hade slösat en massa tid på någon som jag klarade mig utan.

Men detta hade aldrig någonsin funderat utan en massa människor i mitt liv. Jag kan inte namnsätta alla men;
Richard; du fanns där, dag som natt, genom allt! Genom 72 mil gav du mig en otrolig kraft till att klara så himmla mycket mer än vad jag trodde att jag klarade av. Och du lämnade mig inte när någonting gick fel. Du fanns där. Och bara att veta om att någon stöttade mig genom allt gav mig en vilja.

Sarah; Du visade mig att jag inte kunde fortsätta så, du tvingade mig inte att gå därifrån, men du pratade med mig så jag förstod. Du lyssnade om jag behövde prata av mig och du suckade inte bara om jag sprang tillbaka till honom i saknad. Du tog itu med det, förklarade för mig att jag inte kunde fortsätta att såra mig själv. Men i slutändan var det inte alla ord som betydde något. Det som betydde mest var att se dig stå där hos mig varje dag och inte släppa bara för jag inte klarade mig utan någon jag älskade. Det som betydde mest under den tiden, det var att jag visste att jag hade en säker famn att springa till!

Du fick aldrig min värld krossad och du lyckades aldrig sälja mig fler lögner.. Och nu hör du till historia i mitt liv och jag kan bara läsa om vår kärlek i en dagbok.
Med ord nära verkligheten, meningar, precis som sanningen och sidor jag dränkt i kärlek.

lördag, juli 14, 2007

would you show me love once again, would you say these three words and mean them forever and more?

Det kommer aldrig spela någon roll hur många extrakuddar som ligger i sängen. Eller vems andetag jag hör innan jag somnar. Det kommer aldrig bli samma sak. Det är inte samma saker jag kan prata med andra om som kan kan prata med dig om sådär innan jag somnar. Det är bara inte samma sak. Kan ligga i tusen andra famnar, men ingen är som din. Jag kan kyssa tusen läppar, men inga är som dina. Det spelar ingen roll vad jag gör med någon annan, för det är bara med dig det verkligen räknats.

Det kan vara en millimeter mellan oss eller flera tusen mil. Det förändrar ingenting. Det kommer föralltid vara samma sak och jag vet det. Jag tror tillochmed att du vet det.
Alltid kommer veta det.

Jag vill aldrig någonsin tänka tillbaka på en tid och bara, känna mig tom innuti.
Tom, kall, saknad ..
Ord jag inte vill kunna sätta ord på, ord jag inte vill kunna förstå. Ord jag önskar att jag aldrig fick chansen att nudda vid. Ord och känslor som bara förvandlas till dimma.

Jag vill bara blunda, hårt. Riktigt jävla hårt, och kanske kanske skulle allt bara försvinna för stunden. Jag vill inte krypa in i mig själv för att hitta små små bitar av dig där inne. För när jag kryper in i mig själv, då behöver jag hitta mig själv där. Inte någon annan. För andra har inte där att göra.

Jag kan inte fortsätta leva i filmen vi spelade in för längesen på min närhinna..

fredag, juli 13, 2007

you know i'll need you although the distance between us, and i never stopped lovin you ..

Mina tankar kväver mig långsamt. Solen håller på att gå upp och jag har inte ens blundat för att försöka hitta sömnen. Jag orkar inte leta upp sömnen för att ta död på tankar som kanske i slutändan är bra för mig, för att sätta saker i olika perspektiv.

Jag saknar dig sjukt mycket det gör jag verkligen. Det finns inte ord för hur mycket. Men du ska veta att jag gladeligen väntar i 6 månader till om vi verkligen firar nyår tillsammans så att du kommer då istället. För jag vet att det kommer bli lika bra då om inte bättre. Men jag saknar dig. Det gör jag verkligen.

Saknar din närhet så sjukt mycket. Du förstår inte. Saknar att somna till dina andetag och att få höra din röst som det första jag hör på morgonen. Saknar att bara se i dina ögon och känna lycka som inte finns på någon annan plats mer än just hos dig, i din närhet, när jag ser i dina ögon och är med just dig! 2 år, det är galet egentligen. Och så himmla mycket därimellan, mellan oss. Saker bara du och jag förstår. Saker bara du och jag minns.

Dagar med skoj och trams sen nätter då man pratar om allvarliga saker. Saker som verkligen betyder, saker som fastnar i ens hörgångar som ett eko. Som aldrig slutar, för det betyder så mycket.

Jag kan inte tvinga världen att förstå sig på min saknad. Men jag kan be den försöka se smärtan som saknaden orsakar. Jag kan inte kräva att världen förstår hur det skär i mig av saknaden, men jag kan försöka förklara känslan att leva utan hjärta. Känslan att inte andas den luft som man behöver. Jag tänker inte försöka visa världen mitt hjärta med ärr som ivrigt saknar..

..men jag önskar att jag kunde få dem att förstå att jag fortfarande älskar dig mest på jorden.

onsdag, juli 11, 2007

its all about me, deal with it. im the aries!


Väduren
Vädurar är födda: 21 mars- 20 april
Element: Eld
Metall: Järn
Pos/Neg: Positiv
Kvalitet: Grundläggande
Härskarplanet: Mars
Färg: Röd
Kristall: Diamant
Tarotkort: XVI tornet.

Allmänt; Väduren är ett eldtecken, grundläggande i sin kvalitet, ledande och aktivt. Hennes härskande planet är Mars, den gamla krisguden. Vädurar är inte militärer för den skull, men man anar att det heta temperamentet kommer härifrån. Den typiska väduren är en utåtriktad, spontan och ivrig till sin läggning, alltid full av energi och entusiasm även impulsiv. Med samma kraft går hon själv genom livet som vårfloden strömmar hon allt starkare och drar med allt och alla i en entusiastisk yra. Likt sin förebildsgestalt, vädursbaggen, kämpar hon för att alltig behålla täten och leda efterföljarna både till lek och till strid. Ivrigt söker hon efter utmaningar och orättvisor att besegra. Att ta intiativet och se till att det alltid händer något är vädurens speciallitet. Om det är alldeles för mycket som händer på en gång, ja då är det väduren som varit framme. Väduren som är så driven kan absolut inte ge sig och inte heller medge ett fel.

Kärlek; Väduren hör inte till de som tar lätt på kärleken och vill gärna placera föremålet för dina ömma känslor på en pedestal. När hon förälskar sig sker det ofta mycket snabbt och häftigt, men hon bör försäkra sig om att hennes känslor är besvarade innan hon ger dem för lösa tyglar - besvikelsen kan annars bli djup och bitter och allvarligt försvåra hennes möjligheter att "våga tro" på någon annan. Den som kompletterar väduren perfekt är vågen. När hon är stark och framåt är vågen mjuk och kompromissvillig. När väduren stångar huvudet i väggen kan vågen alltid hitta nya lösningar. Samtidigt är vågen trots sin mjukhet lika viljestark som väduren och därför en människa som väduren kan respektera.

Vänskap; Som vän är väduren mycket uppskattad och ger av sig själv och sitt energiska överflöd. Men samtidigt är hon en orolig själ som själv behöver stimulans och få gensvar för det hon gjort och gör. När uppskattningarna fattas, eller någon inte förstår hennes snabba kast går hon vidare för att söka nya vänner. Vädurar är mycket vänskapliga och har lätt för att prata med främlingar. Deras självsäkra, utåtriktade sätt betyder att de brukar ta ledningen i de flesta samtal.

Ekonomi; Egentligen har värduren ett välutvecklat ekonomiskt sinne och är inte den som låter ett förmånligt köp- eller säljtillfälle gå hennes näsa förbi. Men samtidigt är hon många gånger litet för optimistisk beträffande sin ekonomiska framtid. Märker hon att hon ofta överskattar framtida inkomster och snopet står där med räkningar som hon inte kan betala när det blir så dags, är det bästa sättet för henne att lägga upp en sparplan för framtiden och hålla sig till den - den kan komma att utgöra skillnaden mellan framgång och nederlag när förhålladena förändras.

Lärdom; Att förverkliga sina drömmar, satsa på sig själv, lyssna till sin intuition...

Kärleksförsäkran; Om jag älskar dig?! Ja visst! Ska vi ha kul - Var det kul? Varsegod, nästa! (jo tack, det låter ju verkligen som mig)

Typisk ovanar; Tar ut sitt dåliga humör på alla andra! - SÅ SANT

tisdag, juli 10, 2007

im not sure about what i should say about these times, cuz there is alot, almost too much on my mind!

Rubriken säger det mesta, och ja, jag kommer ta upp allt. För min hjärna är proppfylld och detta handlar om allt från gråtande barn till om ödet existerar eller inte!

För det första, ungarna på kollo, oh gud vad jag hatar detta. Vi sa hejdå idag. Värre jobb kan inte finnas. Ungar mellan 8-13 fick mig att böla. Några av dem satt och var tårögda, andra grät. Jag vill aldrig åka hem mitt i en tur igen. Jag älskar Hästveda, Barnens By och allt som har med detta att göra, men gud vad barnen kan få en att vilja stanna mer än man redan vill.Och inte nog med det, sen skulle jag säga hejdå till ledare som jag haft otrolig kul med, och min handledare som bara är bäst typ. Artur, Kajsa, Stina, Mirjam, Kenny, Danne & Helena.Herregud, 3 veckor jag vägrar glömma. Det kändes som att jag gömde mig för slutet allt för länge och plötsligt slog det mig bara i ansiktet. Jag lovar, jag säger inte hejdå för alltid. 365 dagar sen är jag där utan tvekan igen. Kanske inte på Lilläng, men lätt plätt fast i byn ytterligare 3 underbara veckor.

För det andra, jag är sjukt svag. Det finns inte ord för hur jävla svag jag är. Jag ringer för en sak, och plötsligt står du framför mig, utan det ända jag frågade om. Du behövde ingen tjänst, du sa att du skulle komma, och du pratade inte bara om det. Vi pratade om annat. Och det ger mig ett speciellt hopp om oss som jag är rädd för. Men nu är det slut mellan er och då räcker man till igen. Det går inte ihopa för mig. Men samtidigt vill jag kunna tro på det.Men jag är svag, och det vet hela världen. Du tittar på mig och jag smälter, du rör vid mig och jag går isönder. Men när du tittar bort så vågar jag laga mig själv igen, och jag klarar inte mer av allt det hära. Men framtiden bevisar vad..Men det kommer alltid vara så i slutändan, det vet jag. Att det är just jag som står där utanför din dörr och bankar i oro när hon sitter någonstans med någon annan och skrattar och tänker på allt annat än dig och dina problem. Jag vet, att det är jag som stannar, fast jag inte alltid vill.
Men jag vet.


För det tredje, så hoppas jag för allt i världen att allt blir som jag vill i slutet av denna sommarn. Med skola och jobb .. Men även besök. För vännen du förstår inte hur sjukt mycket jag saknar dig. Det är visserligen inte längesen jag var hos dig. Men där är alltid en saknad för mig och det vet du. Så jag hoppas och ber att det blir bra, så som jag vill och så som det ska vara.

Det sista för mig denna kväll handlar om ödet, för du dyker satan upp överallt där jag finns. Jag hinner inte vara hemma 2 timmar innan jag ser dig. Men idag var det inte "iih", jag var lugn. Och normal! Och jag kunde prata denna gången.Men fortfarande är detta patetiskt i mina ögon och öron. Flicka ser pojke, flicka faller för pojke, flicka inser hur dumt allt är och önskar att hon aldrig sett pojken.

There will be no fairy tale for me,
oh no, not this time either.
Ungefär.

För sanningen hann ifatt mig igen. Det finns inte något lyckligt slut på min överdrivet perfekta berättelse som jag kanske skulle kunna leva. Jag kanske inte ens vill veta. Jag vill kanske bara skriva av mig allt det här, för att kunna läsa det om några dagar eller något och se att det inte är så hemskt som det verkar nu.
.. Men du har plågat mig sjukt länge nu. Du och din sjukt underbara humor som får mig att skratta fast jag inte vill och ditt yttre som jag bara fastnat för. Bara så där på sekunden då för skadat längesen just nu. Det vara pang bom och en röst som sa "Sandra nu är du fast, som du aldrig någonsin skulle fastna igen". Men vad gör man? Skriker tillbaka? Då anses man vara dum om man står och pratar med sig själv. Men det är ju sanningen mitt hjärta krigar med min hjärna. Klart som fan att det blir kaos?

tisdag, juli 03, 2007

why can't i breathe whenever i think about you, why can't i speak whenever i try to talk to you?

Jag hittar inte ord. Det är inte likt mig. Men .. oh vad jobbigt. Jag brukar ju aldrig tappa ord. Men idag, så är dem borta. Det var liksom bara "iiih" när jag såg dig. Och då kom tankarna, tankarna från mitt första inlägg här. "Du får mig att vilja älska, fast hela världen vet att jag aldrig skulle låta mig själv göra det igen. Ändå vill jag att det är du du och du som finns där om allt rasar, och jag vill att det är du som stannar när världen vänder mig ryggen. Jag vill ställa frågor och få ärliga svar, även om jag skulle tvivla på dem." Stämmer in i det sista, just i dem sekunderna. Men sen hinner sanningen ikapp mig..

Men sen när jag står framför dig, så där som jag tänkt att jag skulle kunna göra ofta, så är jag stelare än en staty. Jag kan inte få fram ett ord, mer än allt det vardagliga, dom ironiska skämten. Allt det där som i slutändan ändå inte betyder någonting. Allt det där som kan bygga upp det där jag kan tänka på, något mer än en ytlig bekantskap. Men ja, jag vet inte ens om jag är redo att bygga på det. Och på något sätt finns där för många hinder känns det som.

Jag tycker på något sätt att detta bara blir mer och mer patetiskt. För hur mycket vet jag ärligt talat om dig? Skulle du ens släppa mig så långt in i ditt liv? Vem vet? Och jag vet inte ens om jag vågar försöka, försöka att bli en del av ditt liv. Men samtidigt så vill jag inget mer än just det. Det är förvirrande och jag hatar att jag tvunget skulle se dig dagen innan jag lämnade denna staden. Ska bort i 6 dagar nu och kommer smälta allt. Men det bara virvlar till i bröstkorgen när jag ser dig..

.. fast jag inte vet ett dugg om dig.

Men ändå är det inte ditt utseende jag gillar. Det är din personlighet när vi väl pratar. Den får mig att vilja veta mer. Veta mer om vem du är.

Vill veta allt det där som alla andra också vet, men jag vill även kunna öppna dörrar som ingen annan kan och få veta alla hemligheter som du bara har för dig själv. Jag vill förstå ditt humör, och varför du reagerar som du gör. På samma sätt som jag kände honom en gång utantill och innantill. Men jag vill inte ha samma relation. Aldrig samma relation som jag hade med honom. Förstår inte varför jag ens nämner honom just nu.. För där finns verkligen ingenting gemensamt. Inget jag sett iallafall.


Oh you don't mean nothing at all to me
No you don't mean nothing at all to me
But you got what it takes to set me free
Oh you could mean everything to me!

måndag, juli 02, 2007

for a heart i can rely on through anything, for the one who i can run to .. - i turn to you !

Jag tänker tillägna detta inlägg till personen som jag vägrar leva utan.

Någon som visat vad äkta vänskap innebär. Någon som kunnat ha otroligt stora bråk med mig för att hitta tillbaka och få en närmare vänskap efter varje gång. En själ som inte lämnar mig, ett hjärta som inte slutar slå för mig, öron som aldrig tröttnar på mina ord och ögon som älskar att se mig varje dag hur jag än mår. Ditt tålamod som finns för mig viket humör jag än är på, hur jag än reagerar eller vad jag än säger. Du vet sanningen, vad jag än säger till dig så vet du sanningen.

Vi har haft otroliga fall, då jag trott att vi aldrig skulle hitta tillbaka. Men djupt innuti har jag aldrig tvivlat på oss. För vi står fast vid vår kärlek, som väldigt få personer gör. Vi vågar bevisa att vi behöver varandra. Vi tar inte varandra förgivet, och vi förstår varandras fel och brister. Vi dömmer inte varandra och står alltid vid den andres sida. Jag vägrar lämna dig, vägrar låta dig gå ifrån mig för att låta mig leva ensam. Du är min andra halva, den jag behöver för att fungera.

Det spelar ingen roll om du skulle stå och slå på mig i ren ilska eller om du ber mig försvinna föralltid. Jag kommer stå kvar, och vänta. För jag vet att själssystrar inte ger upp när det handlar om varandra. När det gäller systerskapet.

Det är du du du och åter du som finns där när världen går i två delar, du som finns när världen rasar, du som finns där för att skratta med mig, du som finns där och leder mig på rätt väg, du som lyssnar när jag är ledsen, du som torkar tårar, och du som älskar när ingen annan verkar göra det!

Syster, jag vägrar ge upp en kärlek som vår. Även om vi en dag kanske kommer vara mil ifrån varandra, så kommer min kärlek bara växa mer och mer för var dag som går. För vi har något som inte många har. Äkta vänskap! Äkta kärlek! Äkta systerskap!


Sarah Erica Thulin, jag går genom eld, barfota på ett spikhav för dig. Jag behöver ditt leende för att ta mig igenom svåra stunder och dina tröstande ord när världen går under. Jag är rädd att förlora dig, fast jag vet att det är vi föralltid. Men du får aldrig tvivla på min kärlek, för detta är en text jag aldrig tar tillbaka. Sanna mina ord. Det är du och jag mot världen om det behövs!

söndag, juli 01, 2007

because it hurts too much to push away these hearts of mine all the time


Jag slutar aldrig bygga väggar. Väggar mellan mig och de jag älskar. Jag slutar aldrig att tro att världen vill mig ont.

Men varför skulle de som älskar mig vilja mig ont? Sitter det i i mitt undermedvetna att de jag älskar som älskar mig tillbaka ska såra mig, så som både hon och han gjorde. För en lång lång evighet sen. Dem krossade mig, varenda liten millimeter av mitt hjärta splittrades i små små delar som glasskärvor. Glasskärvor från det finaste porslin.

Men jag byggde ihop det, med hjälp av min andra halva som visade sig mitt i dimman. Och henne har jag hållt fast vid, älskat och brytt mig om. Jag har brytt mig mer om henne än jag trodde jag skulle våga låta mig själv bry mig om en annan igen. Det är ingen tvekan på vem det är, det vet alla. Sarah Thulin. Du förde mig till ljuset igen.

Men jag fastnar ändå i tankar i ett djupt hål i ett mörker. Jag stänger ut andra som en gång visat att dem älskar mig. Låter inte dem komma in igen. Stänger dörrar och låser, dubbelkollar att jag låst och släpper liksom aldrig tanken på människorna så jag kan slappna av. Jag lyckas hitta något som liknar ett hot i allt någon säger. Jag letar tills jag hittar något och hittar jag inget hotfullt blir jag nervös. Jag vet inte varför.

Min bästa vän har svikit mig djupt en gång för längesen och det sitter i än idag. Mitt livs kärlek svek mig, krossade min själ och spottade på mitt hjärta. Han satte bokstavligt talat kniven i ryggen på mig. Det känns. Jag var ung och dum, gav bort min kärlek till folk som aldrig visat sig förtjäna den. Därför sitter jag rädd och skakar så fort ni pratar om att ni älskar mig. Det kunde även dem säga.

Skillnaden är bara det,
att ni menar det.
Det gjorde aldrig dem!

Min ena närmaste killkompis, du gör samma sak som min 11-års bästisskap gjorde mig. Förstår du inte hur det känns i mig? Du utsätter mig för smärta jag älskar att jag hatar. Jag skakar till minnen från förr och jag vill inte se saker som påminner om det. Ändå finns dem där. Hela tiden. Det gör ont och jag orkar inte.

Snälla. Stanna hos mig. Visa mig att din vänskap existerar som den gjorde innan hon kom in i bilden.
Stanna hos mig, fast jag hatar dig och fast du för det du gör mot mig. Visa bara att ni åtminstonde älskade mig en gång.
Stanna kvar ett tag och visa att du inte är som hon, av kött och blod. Du kallade dig min bästa vän en gång. Precis som hon. Men blod är tjockare än vatten.
Säg bara att ni kommer ha ont.

Säg att ni älskade mig, att ni kommer sakna mig och att ni aldrig glömmer mig. Jag begär inte mer. Sen klarar jag mig. Jag klarar mig bara jag vet att jag aldrig dör ut i era hjärtan.