måndag, juli 23, 2007

a diary of love i've concealed from the world, but it's time to speak up


En dagbok, ord så nära en verklighet från förr. Meningar, mer äkta än sanningen själv, och sidor jag en gångs dränkte i kärlek, som jag nu kan doppa i en längtan. Det handlar om en kärlek jag förnekat i 2 år, kyssar jag suddade bort, ord du sa som blev bestulna på sin betydelse och lögner som verkade sanna.

Världen har skiftat i färg sen det året vi delade, ingenting är sig likt längre. Jag är inte samma person och det är inte du heller. Jag har förvisat varje litet minne du gav mig, någonsin! Men ändå står de här och bankar på dörren och vill att jag ska se tillbaka till dagarna då du sa dina tre små ord. De orden jag så naivt trodde på. Det fanns saker som jag aldrig skulle göra om igen, som senare gjordes för det verkade som att det var rätt. Men jag har lärt mig av misstag, jag slutade gå tillbaka, slutade att sakna, slutade att älska. Fast under hela mitt skal så dog jag p.g.a en kärlek som jag inte fick visa för mig själv.

You told me it was over!

Så jag sålde lögnerna jag en gång köpt av dig, krossade minnena som fanns kvar och tog mig i kragen för att börja ett nytt liv, där jag vägrade att älska någon. Jag förbjöd mig själv att låta någon av de motsatta könet ta sig in i mitt hjärta igen. Jag byggde upp en mur som inte fick krossas, speciellt inte utav dig. Och jag höll dig därifrån också. Tiden gick och världen fick tillbaka sina färger, solen lös med värme igen och regnet liknade inte insidan och djupet av mina själ längre. Jag kunde gå till platser utan att nämna dig, lyssna på låtar utan att trycka bort dem i hysteri, för dem påminde mig ju om dig. Jag klarade av det där. Jag hade rest mig, jag hade slösat en massa tid på någon som jag klarade mig utan.

Men detta hade aldrig någonsin funderat utan en massa människor i mitt liv. Jag kan inte namnsätta alla men;
Richard; du fanns där, dag som natt, genom allt! Genom 72 mil gav du mig en otrolig kraft till att klara så himmla mycket mer än vad jag trodde att jag klarade av. Och du lämnade mig inte när någonting gick fel. Du fanns där. Och bara att veta om att någon stöttade mig genom allt gav mig en vilja.

Sarah; Du visade mig att jag inte kunde fortsätta så, du tvingade mig inte att gå därifrån, men du pratade med mig så jag förstod. Du lyssnade om jag behövde prata av mig och du suckade inte bara om jag sprang tillbaka till honom i saknad. Du tog itu med det, förklarade för mig att jag inte kunde fortsätta att såra mig själv. Men i slutändan var det inte alla ord som betydde något. Det som betydde mest var att se dig stå där hos mig varje dag och inte släppa bara för jag inte klarade mig utan någon jag älskade. Det som betydde mest under den tiden, det var att jag visste att jag hade en säker famn att springa till!

Du fick aldrig min värld krossad och du lyckades aldrig sälja mig fler lögner.. Och nu hör du till historia i mitt liv och jag kan bara läsa om vår kärlek i en dagbok.
Med ord nära verkligheten, meningar, precis som sanningen och sidor jag dränkt i kärlek.

1 kommentar:

carola sa...

har nästan läst allting och jag måste säga att allt är verkligen sjukt bra skrivet! du använder ord så man förstår.. jag säger inte att jag förstår hur det är att vara i din sits, men att jag verkligen tycker synd om dig, det gör jag verkligen! vet inte riktigt vad jag ska skriva.. men det är en bra blogg.