tisdag, juli 10, 2007

im not sure about what i should say about these times, cuz there is alot, almost too much on my mind!

Rubriken säger det mesta, och ja, jag kommer ta upp allt. För min hjärna är proppfylld och detta handlar om allt från gråtande barn till om ödet existerar eller inte!

För det första, ungarna på kollo, oh gud vad jag hatar detta. Vi sa hejdå idag. Värre jobb kan inte finnas. Ungar mellan 8-13 fick mig att böla. Några av dem satt och var tårögda, andra grät. Jag vill aldrig åka hem mitt i en tur igen. Jag älskar Hästveda, Barnens By och allt som har med detta att göra, men gud vad barnen kan få en att vilja stanna mer än man redan vill.Och inte nog med det, sen skulle jag säga hejdå till ledare som jag haft otrolig kul med, och min handledare som bara är bäst typ. Artur, Kajsa, Stina, Mirjam, Kenny, Danne & Helena.Herregud, 3 veckor jag vägrar glömma. Det kändes som att jag gömde mig för slutet allt för länge och plötsligt slog det mig bara i ansiktet. Jag lovar, jag säger inte hejdå för alltid. 365 dagar sen är jag där utan tvekan igen. Kanske inte på Lilläng, men lätt plätt fast i byn ytterligare 3 underbara veckor.

För det andra, jag är sjukt svag. Det finns inte ord för hur jävla svag jag är. Jag ringer för en sak, och plötsligt står du framför mig, utan det ända jag frågade om. Du behövde ingen tjänst, du sa att du skulle komma, och du pratade inte bara om det. Vi pratade om annat. Och det ger mig ett speciellt hopp om oss som jag är rädd för. Men nu är det slut mellan er och då räcker man till igen. Det går inte ihopa för mig. Men samtidigt vill jag kunna tro på det.Men jag är svag, och det vet hela världen. Du tittar på mig och jag smälter, du rör vid mig och jag går isönder. Men när du tittar bort så vågar jag laga mig själv igen, och jag klarar inte mer av allt det hära. Men framtiden bevisar vad..Men det kommer alltid vara så i slutändan, det vet jag. Att det är just jag som står där utanför din dörr och bankar i oro när hon sitter någonstans med någon annan och skrattar och tänker på allt annat än dig och dina problem. Jag vet, att det är jag som stannar, fast jag inte alltid vill.
Men jag vet.


För det tredje, så hoppas jag för allt i världen att allt blir som jag vill i slutet av denna sommarn. Med skola och jobb .. Men även besök. För vännen du förstår inte hur sjukt mycket jag saknar dig. Det är visserligen inte längesen jag var hos dig. Men där är alltid en saknad för mig och det vet du. Så jag hoppas och ber att det blir bra, så som jag vill och så som det ska vara.

Det sista för mig denna kväll handlar om ödet, för du dyker satan upp överallt där jag finns. Jag hinner inte vara hemma 2 timmar innan jag ser dig. Men idag var det inte "iih", jag var lugn. Och normal! Och jag kunde prata denna gången.Men fortfarande är detta patetiskt i mina ögon och öron. Flicka ser pojke, flicka faller för pojke, flicka inser hur dumt allt är och önskar att hon aldrig sett pojken.

There will be no fairy tale for me,
oh no, not this time either.
Ungefär.

För sanningen hann ifatt mig igen. Det finns inte något lyckligt slut på min överdrivet perfekta berättelse som jag kanske skulle kunna leva. Jag kanske inte ens vill veta. Jag vill kanske bara skriva av mig allt det här, för att kunna läsa det om några dagar eller något och se att det inte är så hemskt som det verkar nu.
.. Men du har plågat mig sjukt länge nu. Du och din sjukt underbara humor som får mig att skratta fast jag inte vill och ditt yttre som jag bara fastnat för. Bara så där på sekunden då för skadat längesen just nu. Det vara pang bom och en röst som sa "Sandra nu är du fast, som du aldrig någonsin skulle fastna igen". Men vad gör man? Skriker tillbaka? Då anses man vara dum om man står och pratar med sig själv. Men det är ju sanningen mitt hjärta krigar med min hjärna. Klart som fan att det blir kaos?

Inga kommentarer: