lördag, juli 28, 2007

this is the story of a girl who cried a river and drowned the whole world


Två år.
Fyra månader.
Sex dagar.
Tre Timmar.
( En tid då kärlek var mer som ett krig )


ca 21.00, 22 mars, 2005;

Det är mörkt ute, hyffsat tyst, ett fåtal bilar som kör förbi, ungdomar på andra sidan gatan som fjantar sig. Som många andra kvällar har jag gått med ner till bussen med honom. Ord som bytas ut, långa konversationer i lycka. Inte alls som bråken innan det tog slut för lite mer än ett halvår sen. När förhållandet med min första kärlek avslutades. Det var mycket break-up to make-up där. Och jag vet inte vad som fick mig att stanna i en så otrygg famn i lite mer än ett år. Men just denna kväll var inte de där obetydliga kyssarna som existerade utan ett förhållande som de brukade. Det sa att där fanns en sista chans, en chans som vi tog och bytte ut ord om föralltid.

Jag visste hela tiden att jag gav mig in på något felaktigt den kvällen, jag borde släppt när det tog slut för svartsjukan. Men något fick mig att hålla fast. De där fyra sista månaderna av oss förvandlades till mitt helvete. Jag drogs mellan lycka och smärta, trygghet och rädsla, kärlek och hat.

"En lycka vi hade tillsammans, en smärta jag tog hand om själv.
En trygghet ditt falska hjärta gav mig, men en rädlsa djupt i dina ögon.
En kärlek jag trodde vi delade, blandat med ett hat för min eviga kärlek."


Men framför allt drogs jag mellan dig och ett självständigt liv. Mina vänner sa till mig om och om igen att om jag inte lämnade din sida så skulle jag falla hårt, och det skulle ta tid att komma upp på benen igen. Men jag tog risken, var nyfiken, hade övertygat mig själv att jag kunde ändra på dig. Att du skulle komma i tid, bry dig om en kärlek du lovade mig att du hade. Jag hade inbillat mig själv att jag kunde förändra en själ, ett hjärta och en person som jag älskade.

Jag föll, jag skapade knäna, bröt ben, blev förlamad. Kall, tom, oavslutat. Skrikandes gråtande. Jag grät floder, jag skulle kunna dränka världen i. Jag skrek på hjälp som svarade mig i ekon. Jag låg i ett ändlöst hål i en annan galax där ingen visste att jag var.

-
Men efter långa nätter och många samtal om dig. Många tårar som det stod ditt namn på och en massa hat jag lagt över på dig istället för på kärleken för dig som aldrig slutade existera i min värld. Jag sa saker jag aldrig velat mena, ord som hade en starkare betydelse än vad jag verkligen ville ha sagt.

Och nu när jag inte har chansen att få finnas där, när jag vet att du har det svårt gör det svårt för mig. Det sista du sa till mig väckte tankar men ändå ett "aldrig i livet". Mitt hjärta klarar inte det en gång till.

Jag kan inte utsätta mitt hjärta för dig en gång till, för hon skriker ett annat namn mitt i nätterna nu för tiden.

Ett namn som fanns där när du kysste andras läppar..

- 858 Dagar -

1 kommentar:

Anonym sa...

Svartsjuka är destruktivt och ska inte finnas i ett förhållande. Visst gör det ont, men var glad att du tog dig ur det innan det var för sent!

Det finns massor av andra killar som inte gör ont. Kärlek ska vara underbar och man ska bli glad av den. *kram*