onsdag, augusti 29, 2007

when no one is around us say "baby i love you" ..


Hur ska jag veta, när du är som en bok med tomma sidor.
Sidor utan bokstäver, utan något att gå efter.
Hur vill du jag ska förstå?

söndag, augusti 26, 2007

a story with never ending words - you broke my heart, my soul and worst of all. my world!



Alla gånger jag har slagits med tankar om saker andra sagt om dig, då jag tog din sida då jag faktiskt trodde på dig. Men du lurade mig bra då, och jag trodde att vi dela nått som kallas vänskap. att jag tog din sida varje gång det borde väl räcka? Efter allt vi gått igenom blev slutet din kniv i ryggen på mig Eric.

Du har förstört tillräckligt i mig, här är det slut, en återvändsgränd. Du ska bort. Jag vill inte mer. Jag trodde på allt du sa, men allt var falskt. Det visade du den 4:e februari och den 4:e augusti. Jag vill helt enkelt inte. "I dont wanna try no more"

Jag hade svårt att känna den där känslan att jag var tillräckligt för dig. Känslan som bevisar att jag är och alltid har varit den där sista biten i ditt hjärtas pussel för att du ska vara hel.

Men vet du vad?
Nu så här i efterhand kan jag säga att den där känslan att inte räcka till har suddats bort när det gäller dig. För jag vet att det är du som inte räcker till för mig längre. Och visst jag är kanske din sista pusselbit, men du har slarvat bort den bigtime nu.

För som jag sa till Caisa. Jag är trött på att vara den där leksaken som du får och älskar någon månad, sen kan du bara slänga leksaken i en låda och plocka fram den när du vill leka med den igen. Du har hållt på så tillräckligt länge nu och jag har gått isönder. Du har dragit isönder mig, tatt med mig på äventyr som det materialet jag är gjort av inte klarar. Jag är inte den där eviga leksaken som alltid kommer finnas där när du vill leka. Jag vill inte leka den leken längre. Allt som handlade om dig och mig, det vi kallade "oss", det finns inte längre, eller det kanske det gör, men det håller inte, det är ingenting man kan bygga vidare på.

Förr, då när jag tvivlade på din kärlek till mig, den kärleken du inte kan handtera, då önskade jag dagligen att jag skulle ha allt det där som du visade en massa andra. Fast du sa till mig dagligen att jag var allt.
Men du hade en kärlek till mig, det vet jag innerst inne. Men du kunde inte handtera den, kärleken till mig och till alla andra. Så du ljög istället var rädd. Jag börjar förstå smått, men inte alls allt.

Du var hjälten, den som alltid fanns där för att få världen att försvinna. Jag litade på dina ord, på allt du någonsin sa till mig. Vägar du ledde iväg mig på. Vägar jag ville tro skulle leda mig till mer lycka än vad du redan gav mig. Men vägarna du ledde mig på, det var vägarna till en levande mardröm, ett helvete. En plats där jag fick se vem du verkligen var. Att din kärlek inte alls var sann alla gånger, att alla dina ord var falska.

Från början var du den där killen i skolan som jag tittade på utan att du märkte det, att jag så gärna ville lära känna dig för du verkade vara en så underbar mnniska. En människa som kunde lysa upp hela ens dag, och jag minns att jag sa till mig själv att jag skulle bli vän med dig. Bara en månad efter var jag det. Och allt satte fart. Det ena till det andra i vänskapen och sen kom ett bråk. Dagar i skolan då vi inte såg på varandra. Dagar man plågade sig igenom, vi båda två lika mycket. Men det löstes, fler underbara dagar, men jag höll mig ändå på distans. Balen, olycka, jag kunde inte släppa dig, höll fast hårdare än någonsin, var så otroligt rädd. En sommar, som var helt underbar. Men i samma veva svek du mig. Du svek allt jag någonsin gett dig. Du svor på mig, svor på min kärlek och allt jag sagt dig, allt jag lovat. Du svor på mig. Om du bara visste hur det kändes, och känns än idag.

Men vi tar livet av varandra, det är väl så det är.

Du är inte den där trygga handen jag kan hålla i längre. Den trygga famnen som alltid fanns där bara för mig. Fingrarna som fångade tårar och orden som satte plåster på mitt hjärta. Du är inget av det längre. Du är bara en massa ord i en blogg som nästan ingen läser ändå? Du är ord. Du har bett mig glömma mig, jag har bestämt mig för att göra det, för du gör bara ont. Orkar inte såras längre.

Ibland kan jag önska att allt var som förr, träffas, kramas hårt, se på film, skratta och le som en familj. Hålla hand när jag var rädd och se i trygga ögon. Prata i telefon på kvällarna, men nu sitter vi kvarter ifrån varandra och tittar på varandras msn namn. Det sista du ville var att mista mig, det var det du sa. Och jag vill tro dina ord. Jag önskar att allt skulle kunna återupptas, men vi båda vet att det inte går. Du rev vårt vänskapsband i två delar. Två delar som du kastade bort. Kanske har du sparat din del, men jag hittar in den som tillhör mig så vi kanske någon gång iframtiden skulle kunna lösa allt.

Men jag hoppas att du får chansen att läsa detta, och jag hoppas att det känns. Hoppas att du gråter, för jag älskar dig "min vän"..

onsdag, augusti 22, 2007

shall i name you by your name or just call you pleasure and pain?

Telefonen ringer

Ett samtal som jag inte trodde skulle ringas.
En röst jag inte förväntade mig skulle säga hej, och minuter jag inte trodde gå så fort.

Men det var du.
Du från ett förflutet. En tid jag lagt bakom mig, men som jag ändå tänkte på ibland. Människan som fått mig att le starkare än många lyckats med. Det var du, han, den personen som gett mig så otroligt mycket glädje. Så otroligt mycket smärta. Den som visade mig vad saknad var, vad att göra misstag betydde. Den som faktiskt visade mig livet.

Jag har tänkt mycket på saker vi gjort, hur jag handlade då, innan jag tänkte. Jag tänkte inte, jag var dum kär blind, för honom. Men du fanns där, tröstande famn. Den vännen som det visade sig att jag skulle släppa för en dum kärlek.

Allt snurrar liksom, det är jobbigt. Jag är så glad men det kommer minnen. En dörr stängs och en annan öppnas. Bakom den nya dörren stod du överraskande igen. Om du bara visste att dina ord ikväll betydde världen. Om du bara visste att känslan av att du lyssnade och att du blev berörd av det jag berättade, det är underbart.

Jag saknar dig, och jag vill bygga upp en lika stark vänskap igen. Jag vill inte hoppas, men jag gör det ändå. Jag vill inte gör samma misstag som för närmare två år sen. Släppa dig. Aldrig någonsin igen, du behövs och jag måste inse det.

Vare sig jag nämner dig vid ditt namn eller kallar dig "my kind of pleasure and pain".

tisdag, augusti 21, 2007

would you be on the devils shoulder or play this card game my way?



Jag skriver om mitt förflutna..
Bara för att spela upp allt "en sista gång". Jag läser orden jag en gång skrivit om och om igen, för att påminnas om det förflutna. För att lära mig av mina misstag, för att se att alla gör fel. Du, vi, ni, dem, jag. Alla. Att fela är mänskligt. Och jag har felat många gånger. Jag har gjort många misstag. Släppt människor jag älskat. Lämnat människor som behövt mig, utan att jag såg det. Lämnat människor för att andra inte tyckte om dem. Jag har behandlat människor som jag älskat som ingenting. Jag har tagit människor för givet. Börjat saknat människor som försvann långt innan jag ens började tänka på att dem faktiskt var en del av mitt liv.

Jag har haft säkra kort, men förlorat ändå.

Jag har haft de som stannat vad jag än gjort dem. De som faktiskt älskat alla de där dåliga grejerna hos mig. Som uppskattar att jag kan visa mig som jag är, att jag inte alltid har ett hjärta av guld utan att jag kan göra fel. De som jag känner att jag har kunnat komma till med allt, även om hela sanningen inte alltid sägs.

Jag har haft mina säkra kort, som jag vunnit på.

Jag har varit personen som funnits där för en massa människor, människor som bara utnyttjat mig, använt mig. Fått ut det bästa dem kunde ut mig. Dem har kramat ur mig som en blöt handduk tills där inte fanns något vatten kvar i. Så har dem gjort med mig, mitt hjärta, min själ. Jag har älskat människor som aldrig älskat mig på riktigt, gråtit i famnar som var kalla och lyssnat på ord som faktiskt inte betydde någonting.

Jag har vairt ett säkert kort, som dem vunnit på.

Jag har funnits där, för människor som har älskat mig exakt lika mycket som jag älskat dem, jag har gett upp saker i mitt liv, för människor som skulle ge upp exakt lika mycket eller mer för mig. Jag har varit nära att försvinna med en människa som var villig att försvinna med mig. Jag har aldrig gråtit inför dessa människor. För det har aldrig behövts. Det har aldrig gått så långt, dem har sett på mig att någonting är fel, och dem har tatt itu med problemen. Hjälpt mig, stöttat mig, älskat mig för den jag är och inte någon dem har önskat att jag skulle vara. Jag har aldrig tagit dessa personer förgivet, dessa personer tar inte heller mig förgivet.

Vilket bevisar att jag är ett säkert kort, som båda två i spelet vinnit på om dem spelar på mitt sätt.

torsdag, augusti 16, 2007

I put my trust in you, pushed as far as I can go, for all this, there´s only one thing you should know

Jag litade på dig. Jag tog mig själv till varje gräns som fanns. Bröt alla mina löften till mig själv.
Bara för dig.

Jag lät flera månader gå då jag inbillade mig själv att hon var någonting dåligt. Att hon ville hålla mig ifrån dig, att hon ville ha dig för sig själv och att du och jag inte kunde vara vänner.

Men du gav mig fel syn på allt. Så Caisa här kommer min förlåtelse, officiellt bland alla bloggläsare.

Caisa, jag ber om ursäkt för allt jag någonsin sagt, saker du hört och även saker du inte hört. Jag lät honom ta ifrån mig en vän som jag inte visste att jag skulle få. En vän och någon som faktiskt såg på allt som jag gjorde fast genom immiga glasrutor av missförstånd. Jag vet att förlåt inte räcker för de 7 månader vi hållt på, men jag hoppas att det hjälper en del.

Jag hoppas vi kan börja om, och jag ska visa att jag inte är den hemska människa som du fått en bild av.

why can't we get along when we know we can't be away from eachother for long?

Nu vågar jag prata om allt.
Inte förren nu vågar jag titta djupt innuti mig själv.

Och det är just nu som jag hittar dig där inne.





Jag vet att du inte kommer vara nära på två år och jag vet att jag inte kommer kunna prata med dig om allt detta. Där för kan jag dra upp det nu. Jag vet att du inte kan läsa. För jag vill inte att du ska veta om allt det hära. Och om två år så spelar det säkert ingen roll längre.

Jag vet inte om det är tillfälligt eller en längtan som verkligen existerar. Jag vill nog inte veta. Den där novellen går inte bra heller. Det känns som att det blir en bok istället. Det du alltid ville. Att vi skulle ha en bok om oss. Det kanske blir verklighet. Men jag tror inte du kommer gilla det som står i de första kapitelena.

Men jag måste få ut allt. Hela sanningen. Även de där bitarna jag hatar mig själv för. Även delarna när jag kommer bryta ihopa som jag gjorde för två år sen. Det kommer vara på samma sätt som om tio år och mer. Du har en speciell plats, jag kan inte förneka det även om jag ibland hatar det.

Du gav mig den där kärleken, även om vi bråkade ofta. Du gav mig tryggheten, även om jag var rädd för hur du skulle reagera i vissa saker. Du gav mitt ett hem i ett hjärta, även om det ofta smälldes dörrar.

Jag saknar dig, jag hatar att erkänna det. Men jag tänker ofta på oss och om alla hade varit som det är nu om vi hade kämpat lite extra. Jag kan ju alltid undra, men svaren kommer kanske inte att finnas. Jag önskar att jag kunde ställa frågorna till dig, men du har lika många svar som jag. Jag har tusen frågor utan svar.

Skulle du kämpat för oss, älskat genom smärtan. Skulle du älska att se mig idag så som du gjorde förr, sakna så fort vi varit ifrån varandra en timme. Skulle du drömma om mig som förr, eller gör du det fortfarande?

Jag både vill och vill inte veta.
För i detta fallet, så gör sanningen ont på vilket håll det än är.

tisdag, augusti 14, 2007

lately I've been feeling unappreciated



Du tar min vänskap och min kärlek för givet.
Tror du att jag ska finnas där när världen rasar i miljontals delar?

För om du verkligen tror det så har du fel. Jag tänker inte vara axeln du kan gråta mot, för du lär aldrig mig gråta mot din när jag behövde det. Allt annat var viktigare. Fast du lovat mig så himmla mycket mer än det lilla du gav mig.

Det är inte vi fyra längre ett hjärta som slår tillsammans. vi är tre stycken, jag och Sarah håller fast tills vi dör. Men ni släppte. Ni började ett liv utan för allt, utanför min kameras lins, som kunde följa allt. Och jag saknar dagarna. Jag saknar er, faktiskt. Allt det där jag inte kan sätta ord på.

Du lovar, och sviker, ser mig i ögonen, men håller ljugkors bakom ryggen.
Jag litar på dig, och hjärtat brister, ser i dina ögon, men håller inte dina händer.

Det är så det går.
Over and over and over again.

fredag, augusti 10, 2007

a day of laugh, almost like cyanide and happieness..

sarah: jag är med sandra varje dag..
sandra: ja du har inget annat val
sarah: haha inget val? *låter skeptiskt*
sandra: ÄR DU MED MIG FRIVILLIGT ? *super chockad*

torsdag, augusti 09, 2007

wake me up when august is coming to it's end.

En längtan.
Dagar jag hatar.
Dagar av längtan.

Längtan till någonting som jag faktiskt kommer älska. En längtan som kommer få mig att uppskatta allt mycket mer senare. Jag känner bara att jag vill somna och vakna när allt börjar. Men där är små kul grejer på vägen också ju. Jag har en massa grejer att göra, ett jobb som jag ska sköta. Skolan börjar också, och sen är det festival och en massa.

Men jag väntar bara tills jag behöver packa de där två baggarna och första sätta mig på bussen till sturup och sen flyget till Spanien den 16 september. Vara där och slöa i fem dagar sen kommer jag hem på kvällen den 21. Och så är det bara att kasta ner allt jag behöver till Gävle sova här hemma med Sarah älskling och sen bär det liksom av dagen efter klockan 8 på morgonen. Det kommer vara närmare en vecka som jag bara kommer njuta av. Och jag längtar så jag nästan hatar mig själv för att jag älskar dagarna som kommer så mycket. Dagarna dit går i slowmotion.

Jag skulle bra gärna vilja ha en sån där fjärrkontroll som han har i "Click". Kan man köpa det någonstans så kan ni ju meddela mig om det ..


tisdag, augusti 07, 2007

heyhey youyou, i dont like your girlfriend .. noway noway i think you need a new one?

Du bara går där.

Precis som alltid annars när jag ser dig. Skillnaden nu är bara att hon går bredvid. Hon som håller sin hand över din, hon du pratar med, hon du skrattar med. Hon som äger ditt hjärta.

Jag vet verkligen inte ett skit om dig, bara sådana ytliga grejer. Saker man tar reda på lätt. Saker som inte betyder ett skit egentligen. Och det är inte likt mig att prata med främlingar men det känns verkligen som att jag är en del av ditt liv, fast ingen av oss vet om det .. än. Och jag tror faktiskt att vi aldrig kommer att se det. Aldrig på det sättet. För som sagt, jag vet inget om dig, och jag antar att du vet ännu mindre om mig.

Jag vill vara den som får dig att le, den som bråkar med dig, den som får dig att gråta och den som faktiskt kämpar för att ställa allt till rätta igen.
Jag vill vara den som går dig på nerverna, den som förändrar ditt öde, den du älskar att hata och den som du kan kalla din tjej.
Jag vill vara den som du inte står ut med, den som du kommer ge en ring på fingret, jag vill vara den du inte kan glömma ..

.. jag vill vara den som du kallar ditt allt och din värld!

Men det är hon som får dig att le, hon som bråkar med dig, som får dig att gråta och hon som kämpar för att lösa allt.
Det är hon som går dig på nerverna, hon som förändrar ditt öde, hon som du älskar att hata, och hon får bli kallad din tjej.
Det är hon som du inte står ut med, hon som kommer få en ring på fingret, hon som du inte kan glömma..

.. och det är fan hon också som du kallar ditt allt och din värld.


Det är hon, hon i varje mening, hon som jag tvingas se på med svarta ögon. För jag vill ha dig så sjukt mycket. Jag vet inget om dig, men mitt hjärta skriker efter dig.

Mitt hjärta skriker, varje gång du går förbi med henne så där bredvid hållande i din hand.. Och det skrämmer mig lite, att du inte hör hjärtats skrik faktiskt. Varje gång jag går så där nära så är jag rädd att du bara ska vända dig om, höra och se hur mycket mitt inre skriker, hur mitt hjärta längtar. Det gör nästan ont, och jag brukar inte se på folk, och längta så otroligt efter att få veta hur det skulle kunna vara..
För enligt mig är de tankarna förbjudna, det är inte tankar jag tänker. Det är inte ord som min hjärna skulle kunna bilda.

Men nu gör dem det, och det är pågrund av dig. Och snart börjar allt om igen, två gånger i veckan den där timmen som jag längtar till, av två anledningar. Du är en. Snart börjar det om, veckor av plågande, med obetydliga skämt, saker som inte betyder någonting för dig, och dagar som jag vet inte betyder ett skit för dig egentligen för det är ett jobb..

.. när det helt ärligt, allt som händer, varje blick, betyder allt ..
.. allt för mig!

it's like a movie without sounds, with screaming hearts and a yearning souls

Vår vänskap gick bara ut på det nästan - att förstå varandra. Istället för att fråga ifall man undrade någonting så skulle man gå runt och gissa sig fram till det. Vi kunde inte prata klar språk med varandra, vi såg varandra genom ett smutsigt/immigt fönster. Allt vi ville ha sagt kom inte fram till den andra alltid..

.. och det var väl där allting som hade med oss att göra brast?
Du missförstod mig och jag dig. Men du missförstod mig på de mest sjuka grejerna, saker jag lovade dig att jag aldrig skulle göra. Jag skulle aldrig någonsin försöka styra över ditt liv, inte heller bestämma över vem du ska träffa och inte ska. Jag var din vän, din bästa. Den som fanns när resten vände bort huvudet. Den som älskade dig när ingen annan gjorde det och den du kunde springa in i öppna armar hos och bara känna kärlek.


Jag var den du svek i slutet, den du sårade mer än du sårat någon annan. Det hjärtat som gick isönder i flest delar när du svor på min kärlek till dig att du inte ljög för mig. Glimten i mina ögon som dog när du tvingade mig att ge dig den där blicken den 4:e augusti. Jag var den som älskade dig över allt annat, armarna som höll dig när du var rädd och fingrarna som fångade tårarna när du grät.
-
"Det var en vänskap på en video, som jag inte vill släppa minnena om. En låt, som hade fler betydelser än alla ord i världen någonsin skulle kunna uttrycka. Det var skratt som klingade finare än de finaste toner i världen och ögon som glittrade vackrare än den starkaste sol på galaxens alla hav."
-
Jag kommer aldrig förstå hur du kunde tvivla på den kärleken jag gav dig som jag skrek ut över hela världen så dem kunde höra om hur speciell du var för mig. Förstår inte hur du kunde, ljuga om små små saker som fick mig att gå iväg för du svor på vår vänskap. Det drabbade inte bara oss. Det drabbade oss fyra, vi i videon.


- Vi med ögon och skratt som nu bara är en dimma av lycka i mitt längtande hjärta.

lördag, augusti 04, 2007

all this time you were pretending, so much for my happy ending?

Vet du vad? Jag tänker inte gråta, inte ens tänka en sorglig tanke. Jag tänkte inte heller skriva en blogg, men jag har ett behov av att skriva av mig när saker händer, och jag kommer skriva. Jag kommer skriva mycket, väldigt mycket. Men det är inte för du sårat mig. Du har ingen seger på kvitto, tvärtom har du en jäkligt stor förlust. För jag ser hur detta slutar, jag vet det, och jag har kunnat läsa dig sen första dagen jag såg dig. Så detta kommer inte som en chock..

.. mer bestämt en befrielse från mitt fängelse. Ett fängelse av falska ord du fångat mig i. Och kan du tänka dig, när jag skriver detta ler jag. För jag har verkligen ingenting att gråta för. Det är din förlust, och min vinst. Jag la sanningen om henne framför ögonen på dig, ja har lagt ut din framtid om du väljer den vägen du valde nu. Och vet du vad, jag är glad jag gjorde det så att du kan se hur rätt jag har senare.

Jag tänker aldrig någonsin ge dig en chans att komma nära mig igen. Du svor på mig att du inte ljög, du svor på din vänskap till mig, din "syster" som du kallade mig. Efter idag, så har jag aldrig varit det. Aldrig någonsin. Du har inte sårat mig, inte krossat mig eller förstört min själ. Orden du gav mig, löftena du lovade, dom var tomma. Men jag lovar dig, och det är mitt sista löfte, INGET i denna bloggen är tomma ord. Allt är på riktigt.

Det svär jag på dig på, för jag ljuger inte.