söndag, augusti 26, 2007

a story with never ending words - you broke my heart, my soul and worst of all. my world!



Alla gånger jag har slagits med tankar om saker andra sagt om dig, då jag tog din sida då jag faktiskt trodde på dig. Men du lurade mig bra då, och jag trodde att vi dela nått som kallas vänskap. att jag tog din sida varje gång det borde väl räcka? Efter allt vi gått igenom blev slutet din kniv i ryggen på mig Eric.

Du har förstört tillräckligt i mig, här är det slut, en återvändsgränd. Du ska bort. Jag vill inte mer. Jag trodde på allt du sa, men allt var falskt. Det visade du den 4:e februari och den 4:e augusti. Jag vill helt enkelt inte. "I dont wanna try no more"

Jag hade svårt att känna den där känslan att jag var tillräckligt för dig. Känslan som bevisar att jag är och alltid har varit den där sista biten i ditt hjärtas pussel för att du ska vara hel.

Men vet du vad?
Nu så här i efterhand kan jag säga att den där känslan att inte räcka till har suddats bort när det gäller dig. För jag vet att det är du som inte räcker till för mig längre. Och visst jag är kanske din sista pusselbit, men du har slarvat bort den bigtime nu.

För som jag sa till Caisa. Jag är trött på att vara den där leksaken som du får och älskar någon månad, sen kan du bara slänga leksaken i en låda och plocka fram den när du vill leka med den igen. Du har hållt på så tillräckligt länge nu och jag har gått isönder. Du har dragit isönder mig, tatt med mig på äventyr som det materialet jag är gjort av inte klarar. Jag är inte den där eviga leksaken som alltid kommer finnas där när du vill leka. Jag vill inte leka den leken längre. Allt som handlade om dig och mig, det vi kallade "oss", det finns inte längre, eller det kanske det gör, men det håller inte, det är ingenting man kan bygga vidare på.

Förr, då när jag tvivlade på din kärlek till mig, den kärleken du inte kan handtera, då önskade jag dagligen att jag skulle ha allt det där som du visade en massa andra. Fast du sa till mig dagligen att jag var allt.
Men du hade en kärlek till mig, det vet jag innerst inne. Men du kunde inte handtera den, kärleken till mig och till alla andra. Så du ljög istället var rädd. Jag börjar förstå smått, men inte alls allt.

Du var hjälten, den som alltid fanns där för att få världen att försvinna. Jag litade på dina ord, på allt du någonsin sa till mig. Vägar du ledde iväg mig på. Vägar jag ville tro skulle leda mig till mer lycka än vad du redan gav mig. Men vägarna du ledde mig på, det var vägarna till en levande mardröm, ett helvete. En plats där jag fick se vem du verkligen var. Att din kärlek inte alls var sann alla gånger, att alla dina ord var falska.

Från början var du den där killen i skolan som jag tittade på utan att du märkte det, att jag så gärna ville lära känna dig för du verkade vara en så underbar mnniska. En människa som kunde lysa upp hela ens dag, och jag minns att jag sa till mig själv att jag skulle bli vän med dig. Bara en månad efter var jag det. Och allt satte fart. Det ena till det andra i vänskapen och sen kom ett bråk. Dagar i skolan då vi inte såg på varandra. Dagar man plågade sig igenom, vi båda två lika mycket. Men det löstes, fler underbara dagar, men jag höll mig ändå på distans. Balen, olycka, jag kunde inte släppa dig, höll fast hårdare än någonsin, var så otroligt rädd. En sommar, som var helt underbar. Men i samma veva svek du mig. Du svek allt jag någonsin gett dig. Du svor på mig, svor på min kärlek och allt jag sagt dig, allt jag lovat. Du svor på mig. Om du bara visste hur det kändes, och känns än idag.

Men vi tar livet av varandra, det är väl så det är.

Du är inte den där trygga handen jag kan hålla i längre. Den trygga famnen som alltid fanns där bara för mig. Fingrarna som fångade tårar och orden som satte plåster på mitt hjärta. Du är inget av det längre. Du är bara en massa ord i en blogg som nästan ingen läser ändå? Du är ord. Du har bett mig glömma mig, jag har bestämt mig för att göra det, för du gör bara ont. Orkar inte såras längre.

Ibland kan jag önska att allt var som förr, träffas, kramas hårt, se på film, skratta och le som en familj. Hålla hand när jag var rädd och se i trygga ögon. Prata i telefon på kvällarna, men nu sitter vi kvarter ifrån varandra och tittar på varandras msn namn. Det sista du ville var att mista mig, det var det du sa. Och jag vill tro dina ord. Jag önskar att allt skulle kunna återupptas, men vi båda vet att det inte går. Du rev vårt vänskapsband i två delar. Två delar som du kastade bort. Kanske har du sparat din del, men jag hittar in den som tillhör mig så vi kanske någon gång iframtiden skulle kunna lösa allt.

Men jag hoppas att du får chansen att läsa detta, och jag hoppas att det känns. Hoppas att du gråter, för jag älskar dig "min vän"..

2 kommentarer:

Alice sa...

Vet hur ont det gör. En smärta som är genomträngande, som går genom märgen på en. Du skriver otroligt bra, du sätter ord på ett sätt som jag önskar jag kunde! Skulle vilja höra storyn bakom... Kramiz

Sandra sa...

Det kommer nog upp en story om allt, den dagen jag orkar rota så djupt i mig själv.