fredag, september 14, 2007

is this all that's left from you, a broken dream?

Jag drömde inatt, och jag kom ihåg drömmen.

Jag såg dig, du bara stod där med tårar i ögonen och ingen av oss sa något.
Vågade du inte göra något? För jag var med en massa vänner. Du kunde inte säga mitt namn en sista gång. Du tittade bara på mig och gänget med vänner. Vi som skrattade och hade ögon som glittrade vackrare än solen på alla världens hav. Vi som hade skämt som klingade finare än de vackraste tonerna. Kände du igen allt det där?

Från någonting du förstörde i början av augusti.

-
Jag såg dig i onsdags, på väldigt långt håll men jag kunde inte undgå att det var du, även om det inte lyser runt dig längre så som det gjorde förr. Och jag kan definitift inte säga att mitt hjärta hoppa av lycka som det hade gjort isommras när jag såg dig min "bästa vän".
Men det högg till i hjärtat. Ett sista hjärtslag som någonsin slog för dig. Det var mitt avslut - något jag verkligen behövde, att se dig utan att prata med dig. Att låta mitt hjärta skrika en sista gång efter dig.

Men jag deppade inte resten av dagen. Jag gick runt med tjejerna i klassen som om jag inte sett någonting. Jag skrattade och tänkte inte på det mer, förren nu när jag loggade in och såg att du skrivit en blogg. ".. att allt det ljus som du sken över andra, var dömt att en dag förr än senare fladdra till och brinna ut". Jag såg ditt namn, jag såg allt det där som jag har gömt undan för mig själv.

Men jag stod kvar stark, för du bevisade för mig att jag inte behöver hålla fast längre. Att jag klarar mig utmärkt utan dig, även om jag ibland vill springa tillbaka.

Det är sjukt svårt att låta bli att skriva en massa sms, svårt att inte slå in dina tio siffror och bara säga små små ord och lägga på. Men det är inte JAG. Det är inte jag som är så efterhängsen, senaste tiden har jag bara släppt taget för jag hatar, jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte ..

-
I början av veckan fick vi i uppgift att skriva om en konflikt. Jag valde dig, antar att det är ett sätt att reflektera över allt, ett sätt att få ner alla pusselbitar till en hel historia. Och jag insåg att allt som startade bråket var hur löjligt som helst. Bortsätt från att du ljög för mig, och att du svor på mig, min vänskap, min kärlek, min tid jag ägnat med dig, allt vi skapat och alla löften vi gjort.

-
För någon vecka sen gick vi till dig, jag och min förra värsta fiende, vi som är vänner nu. Jag har inte skrivit om detta som kommer komma nu, för jag har inte orkat.

Vi gick till dig, och när jag väl stod där utanför din port och såg dig var jag starkast i världen. jag var den starkaste i världen i närmare en halvtimme när du och hon diskuterade. Fram tills det att jag i deras samtal hör: "Men, Sandra har ju lyckats släppa mig, varför kan inte du också göra det?"

Det kändes, det skar i mig, det slog mig så jag trillade, skrapade knäna. Jag var tillbaka där Moudi nästan satte fast mig 2005. Jag låtsades att allt var bra tills sanningen hann ifatt mig. Jag hade inte släppt dig, jag hade inte glömt dig, jag hatade dig inte. Jag höll fast, jag kom ihåg och jag hatade bara att jag fortfarande älskade dig. Inget jävla annat. Det slog mig rakt i ansiktet och sen dess har jag ignorerat ditt namn, bilder som tagits och jag lyssnar inte på låtar som det står ditt namn på.
-
Som sagt, jag drömde om dig inatt. Fyra ögon i en oändlig tystnad, dina tysta tårar och ljudet från att ett hjärta som gick i flera miljontals bitar. Ett hjärta som jag offrat mitt liv för en gång i tiden

Ett hjärta som slog vackrare än alla andras när jag hörde det
.

Inga kommentarer: