onsdag, oktober 31, 2007

i wanna live like that. just like kindergarden.



Jag saknar hur det var på dagis, det kunde börja en ny tjej och man började prata och var bästa vänner efter bara tio minuter. Man delade med sig av alla hemligheter och plötsligt gjorde man allt tillsammans. Det var aldrig prat om rykten. Det var aldrig prat om att gå bakom ryggen på varandra. Och framför allt handlade det aldrig om att någon annan betydde mer än någon annan. För sådant, det hade man inte koll på under den tiden.
Men jag hittade den här "bästisar-på-tio-minuter" precis som jag säkerligen gjorde på dagis en gång med. Sarah Thulin du är min "bästis-på-tio-minuter".

På dagis kunde man vara kär i tre killar samtidigt utan att det var någonting konstigt med det. Man blev inte kallad ord, för ingen visste vad dem orden som skriks idag betyder. Man kunde pussa en och bara dagen efter pussa på någon annan. Det var aldrig prat om otrohet, för man visste inte vad det var. Man kunde bli tillsammans med en kille man inte visste någonting om och som man sa på den tiden, älska honom högre än någonting på jorden.
Jag vill kunna säga såhär till någon. Att jag älskar honom högre än någonting. När jag var 13 år gammal slängde jag mig in i mitt eget helvete med en kille, jag trodde att jag var kvar på dagis, men det var jag inte.

Under sin dagis tid behövde man aldrig oroa sig för morgondagen så som man gör nu. Man tänkte aldrig på konsekvenser, och allt föll på plats ändå. Man behövde inte oroa sig för det ena och det andra. Den högsta rädslan var det stora monstret under sängen eller i garderoben. Men om dem skrämde en fanns hade man alltid ett troget gosedjur och sin mamma och pappa att springa till.
Föräldrar finns kvar, och dem verkligen finns där. Monstret under sängen är borta och gosedjuret ligger inträngd mellan kuddarna och sängkanten.

Ibland kan man längta tillbaka till dagis, där alla älskade alla, det fanns inte gäng och ett bråk var över på fem minuter. Man kunde säga vad som helst utan att vara rädd för vad andra sa och man hade alltid någon som stod där för en för grupptrycket visste ingen någonting om. Det är mycket som förändrats, och nu är man nästan vuxen.

Snart kan man börja övningsköra, för att vara uppriktig kan jag redan nu göra det om jag vill. Jag har ett eget bankkonto och jag jobbar, har valt en inrikting på gymnasiet till ett yrke som jag vill arbeta med. Jag sover själv utan gosedjur mitt i natten och utan rädslan att där finns ett monster under sängen.

Men! Jag håller fast vid min "bästis-på-tio-minuter" för utan henne, skulle jag inte ens vara hälften av allt ni ser på bilden ovan!

things that really dont matters, and things that matters alot ..

Det spelar ingen roll.
Det spelar ingen roll för mig om vi sitter i vars en ände av soffan och tittar på något så värdelöst som Bingolotto eller något kasst ord-leks programm.

Det som spelar roll är att jag får döpa dig till baby i min mobil och att du loggar in på MSN på kvällarna och skriver om hur du saknar mig, fast det bara var en halvtimme sen vi sa hejdå i verkliga livet. Det betyder för mig att kunna se dig leta efter mig på läktaren inför någon match och att kunna vara med på din träning och få se dina läppar le så där betydelse fullt - som de bara gör åt mig. Det spelar verkligen roll om det är jag som får krypa ihop hos dig innan vi somnar och om det är jag som vaknar bredivd.

tisdag, oktober 30, 2007

cuz as you can see i'm not running out of words

Om alla blickar du någonsin gav mig handlade om förståelse, så undrar jag starkt varför jag försöker skriva i klarspråk på papper, fast det bara blir omkastade bokstäver och obegripliga ord. Och om alla gånger du höll om mig så det värmde genom hela kroppen handlade om värme, så har jag funderat på varför jag ligger under ett täcke inatt, i desperata försök att få känna samma värme som jag kände då.

Om alla samtal som varade i timmar på vinternätterna handlade om att utveckla en vänskap, så har jag filosoferat över alla gratis minuter som gick till spillo, även om de var värda varje minut just då, men ditt namn lyser inte längre på displayen som förr. Och om alla små obetydliga saker förr andra handlade om bevis på realitet, så frågar jag mig själv varför jag målade upp en illusion av att allt du gjorde, och om det betydde lika mycket för dig som det gjorde för mig på målarduken fylld av färger.

Om alla våra inbördes skämt handlade om att skapa egna saker, så har jag ingen aning om varför du delar det med andra så fort jag inte är nära. Och om bilderna vi tog skulle symbolisera en vänskap, så kan jag inte sluta fråga mig själv om varför du lämnade mig ensam, varför du lämnade en vänskap att drunkna i sina egna tårar och brinna upp i ett hat av vänskaplig kärlek för dig.

Om det handlade om att få mitt hjärta att slå som det inte gjort på länge, så öppnade du fler dörrar än jag trodde var möjligt. Om det handlade om att lägga sin tillit i en persons händer på nolltid, så kan jag garantera dig att jag slog världsrekord när jag la min tillit till dig. Om det handlade om att göra världen mer verklig för mig, så ska jag måla upp bilden jag såg för dig - den var immig, immig av dina ord du lovade mig, och alla seriösa blickar jag drunknade i. Och om allt handlade om att smula isönder en själ i miljoner bitar, så måste jag tyvärr meddela dig att du lyckades till 110%, för du utplånade den nästan snabbare än du lagade den från början.

(.. but i can proimies you this one thing,
if it all was about to make me speechless, you failed.
Cuz as you can see i'm not running out of words -
but, you really made me breathless from the very beginning.)

© Copyright - sandraolsson

torsdag, oktober 25, 2007

in the end everything will be okay. if it's not okay, it's not the end.

En gång försökte jag förklara ..
Ain't no sunshine when he is gone,
Men du avbröt mig med ..
It's not warm when she's away,


Minns du det?


Jag minns, och låten går på replay vissa kvällar. Små ord i sms, som jag faktiskt sparar även om de bara innehåller "OK". Bara för jag vet att orden kommer från dig, det är det ända jag har av dig nu. Det finns inte mycket mer


Min värld tycker att du och jag är ett konstigt begrepp för mig nu, för jag har intalat mig själv att det aldrig fanns. Det gjorde det aldrig, det gör inte och kommer inte göra. Men jag mår bra av att se dina ord på min mobil display. Jag vill inte mer än så. Stop där!



Även om jag ibland vill springa tillbaka till dig i hysteri.

Jag vet att du inte är bra för mig, vet att största delen av dina ord är lögner. Undrar ofta hur många av dina ord som var sanna mot mig. Hur mycket av dig och mig som betydde något.


Anledningen att jag säger "dig och mig" eller "jag och du" är att ordet "vi" mellan dig och mig, det finns inte, inte längre. En gång kallade jag dig och mig för "oss". Men inte nu. Aldrig någonsin igen. Det där "aldrig någonsin" är inte av avsky, bara av rädslan att behöva dig igen. För jag klarar mig utan dig, klarar mig utan tomma ord och kalla kramar.


Visst saknar jag dig vissa kvällar och tänker på sådant som du och jag gjorde. Och visst visar jag mig på platser där du sitter kvar i väggarna och lyssnar på musik som du en gång sjöng med till.
Jag gör allt det där. För det gör inte ont, det gör mig lugn på något sätt.


Ett sätt där jag vet att du inte lämnat mig helt.
Ett sätt där du fortfarande lever innuti mig.
Ett sätt där jag slipper se verkligheten.


Verkligheten där du svor på mig, min vänskap och kärlek till dig, alla löften jag gav och all tid jag gett dig av mitt liv.

i need you like a heart needs to beat, but it's nothing new ..

tisdag, oktober 23, 2007

i dont wanna feel this scent of cigarettes no more ..

"Visst är det ironiskt hur man inbillar sig att man vill ha någon,
att man vill vara med någon - oavsett hur personen förändras"

Det är en dikt för längesen, en dikt jag skrev om dig.
Nu ser jag att det är inte så. Du förändrades allt för mycket och nu vill jag inte veta av dig stundtals. Jag vill inte se dig sitta framför mig och typ, bara betyda någonting. Jag vill kunna fimpa dig, precis som du fimpar din cigg varje dag.
Jag vill vara liknande dina cigg - för jag minns att jag gjorde dig lycklig, och jag minns att du behövde mig. Precis som du behöver dina cigg. Skillnaden mellan oss är bara den att jag vill inte att du fimpar mig - för det ska vara jag som fimpar dig.

Jag minns att jag ofta gick med dig ut för att röka, och nu i sommras bara stod jag där och höll i din ena krycka medans du rökte. Jag kommer ihåg lukten från din cigarett då. Jag minns att då påminnde det om dig. Det kändes tryggt.

Nu för tiden är det inte tryggt. Nu luktar det samma sak som jag en gång kallade mitt hem. Det luktar det som kommer föra dig till döden om du inte slutar. Du ärredan svag, jag vill inte se dig förstöras mer.

För om du gör det, förstör du hela min värld.
Och då kommer jag aldrig igen vilja känna doften av cigarettrök ..

måndag, oktober 22, 2007

boys that ain't really love ..

"Supportrar inför rätta
Alla var där – men ingen deltog

Derbyt mellan AIK och Hammarby den 18 oktober 2004 slutade i kaos.
Supportrar försökte storma planen, barnfamiljer tvingades fly och ett 30-tal brandbomber hittades utanför Råsunda.
I dag började rättegången mot 29 supportrar som åtalas för våldsamt upplopp.
Bråken började redan innan matchen när ett hundratal supportrar drabbade samman några kilometer från Råsunda.
Men efter att Hammarby i andra halvlek satt ledningsmålet i Stockholmsderbyt för tre år sedan urartade det totalt.
Missnöjda AIK-supportrar försökte storma planen och dra ned läktaren till planens säkerhetstak och matchen fick brytas i nästan en timme. Kravallpolis tvingades använda både batonger och brandsäckare för att lugna ner de uppretade huliganerna.
Fem personer greps och 20 omhändertogs för att ha stört ordningen.
Spelet återupptogs efter 50 minuter och matchen slutade 1–1."

http://www.aftonbladet.se/stockholm/article1066197.ab

-

Är detta fotbolls kärlek, kärlek till sitt lag?
Nej det tror jag verkligen inte. Kärlek till sitt lag är när man stöttar laget positivt vad som än händer, inte att springa in på planen som en dåre och tro att det hjälper. För det gör det inte, man får bara en ännu sämre bild på laget i fråga som motståndare.

Jag är så trött på alla som förstör i fotbollsmatcher, stormar planen, kastar grejer på spelare och domare. Jag är riktigt less på det.
Fotboll ska vara kärlek, det ska vara glädje och samhörighet. Någonting som vi alla kan prata om - tillsammans!
Inte någonting som vi hatar varandra för, det ska inte vara sorg eller fiender. Det ska inte vara någonting vi behöver sitta i rätten för.

För kärleken i mitt liv stavas med sju bokstäver - F.O.T.B.O.L.L! Jag behöver inte mer.
Och jag är ingen jävla huligan - Äkta MFF:are var ordet. Inga slagsmål, bara kärlek!

fredag, oktober 19, 2007

this is not me, it's just a story of a girl i used to know

Det är inte jag.
Nej, det är inte jag som frågar en nästan ny människa för mig om vi ska ses. Det är inte jag som faktiskt drar mig ut för att träffa en människa som knappt känner till mitt efternamn. Det är längesen jag tog kontakt med en människa så. Inte förrens igår. Vet inte hur det hände.

Det är snart ett år sen det hände sist, och det förvånar mig.

the hardest thing is often the best thing to do .. let go?

Jag kan inte låta bli att tänka på allt vi gått igenom.
Att jag verkligen kände dig utan och innan.

.. även om jag nu i efterhand förstår att jag inte kände dig alls.

Men mina tankar dras ändå åt det hållet där hon lever mitt liv.
Känner hon dig precis lika väl som jag trodde jag gjorde då?
Vet hon att du ler när man leker med fingrarna i ditt hår?
Vet hon att du älskar att ha långa telefonsamtal, långt in på natten?

Har hon förstått att man måste dra vissa saker ur dig,
och vet hon hur man fångar dina tårar och vaggar sin själ till ro?
Förstår hon hur du älskar att kunna vara dig själv,
fast du lever i ett hav av lögner varje sekund, minut och dag?

Har hon förstått att du älskar att spela burnout3 i timmar?
Förstår hon dina skämt och ditt sätt att behöva bli bekräftad dagligen?
Kommer hon någonsin att behöva dig som ett hjärta behöver sina slag?
Ler hon och är lika lycklig som jag var där i din famn?

Jag kan inte sluta ställa mig frågan.
Varför drömmer jag varje natt om ett liv hon lever?

torsdag, oktober 18, 2007

why should i ?

Varför vill man prata med borttappade röster?
Varför vill man se i ögon som inte speglar en själ? Varför röra vid en kropp som ändå påminner om någon annans? Varför skulle man vilja kyssa läppar som tappat smaken och varför skulle man vilja fläta fingrar med någon som inte känner igen ens rörelser? Varför skulle man vilja kunna känna sig trygg i en famn som är kall?

Varför vill man försöka gå på platser där någon annan sitter fast i väggarna. Varför försöka slå nummer på mobilen med siffror som inte liknar dem man är van vid? Varför sjunga med i låtar som tappat sin betydelse och varför ska man ens försöka tyda ett nytt språk som man inte förstår sig på?

onsdag, oktober 17, 2007

i wish there was something i could do

Ibland tror jag att jag hör en röst.
Från en liten liten flicka. Hon förklarar för mig hur han stal hennes tillit utan att hon märkte den kalla vinden efter honom som smekte hennes kind. Hon försöker förklara en känsla som världen har svårt att hitta ord för, och hur det bränner på pannan av hans läpptryck så mycket att det skapats brännsår. Hon förklarar hur hennes hjärtslag för honom dog ut för längesen och hur hon egentligen saknade att andas in samma luft som hon visste att han andades genom.

Om jag kunde, så skulle jag be henne att inte vara rädd. Jag skulle förklara för henne att han snart tonar bort från hennes liv, att han snart bara lever i hennes själ utan att märkas dagligen. Jag kan inte förklara någonting för henne så att hon inte bryter samman. För jag hör tysta tårar, och jag hör hur han stampar på hennes hjärta varje natt. Hon brukar sitta på min sängkant, enbart för att sjunga sorgsna melodier för mig att somna till.

Hon berättar för mig hur hon sparar betydelsefulla sms i sin mobil och hon läser dem högt för mig ibland. Kanske för att än en gång försöka tro på hans ord igen så som hon engång gjorde. Ibland ser jag henne bakom mig i spegeln med tomma ögon gömd bakom ett leende.
Ibland kan jag vakna mitt i natten och känna hennes kalla händer mot min kropp, och jag vaknar upp i panik ..


.. och plötsligt inser jag att flickan med sorgsna melodier är mitt hjärta. Flickan bakom mig i spegeln är mitt undermedvetna. Och tårarna jag hört henne gråta mitt i natten - dem är faktiskt mina egna.

tisdag, oktober 16, 2007

crawling back to you, crawling back for more - oh no, no more ..

Jag tror inte riktigt att jag kan glömma den sista biten av dig.
Alla tårar som rann för dig har torkat ut och minnena vi skapade har jag gömt längst ner i mitt smyckeskrin. Bilderna på oss lyser inte med guld i kanterna längre och det ansiktet som jag lovade mig själv att alltid minnas börjar sakta tona bort. Jag kan inte känna dina hjärtslag mot mina längre och din röst har inte samma effekt på mina mörka dagar. För att vara ärlig har jag nästan glömt hur du låter.

Jag ser dig ibland, och du ser lycklig ut. Här om dagen hade du på dig den där tröjan som jag minns att du hade första dagen vi träffades. Samma leende, men jag slår vad om att dina ögon är tomma, minnena tär så på dig att glimten som fanns där innan har dött ut. Det verkar som du faktiskt klarar dig fint utan den du kallade ditt allt, du verkar ha ett leende på läpparna fast jag försvann ur din värld. Vad jag har hört så verkar du leva livet, vill tyvärr inte veta hur mycket, för redan nu vet jag att det är FÖR mycket.

Det är svårt att låta bli att skriva små betydelsefulla sms, med frågor som jag behöver ha svar på. Frågor som äter upp en inifrån - men samtidigt orkar jag knappt bry mig längre. Jag försökte under lite mer än ett halvår passa in i din värld, men nu ser jag klart, glasklart att våra världar kan inte luras så som vi lurade varandra att vi passade ihop.

Jag vet att det är farligt att jag brydde mig så mycket om dig. Att jag behövde dig så att jag inte ville stänga ögonen av just ditt hjärtproblem. Att jag var så rädd att du försvann från mig - när vi var vänner. Jag ville inte lämna dig av rädsla. Men nu i efterhand ser jag att stora delar av tiden skulle jag kunna se som slöseri men det gör jag inte av den anledningen att jag faktiskt fortfarande älskar och saknar dig.

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka tankar som;
Springer jag någonsin runt i dina tankar? Vaknar du någonsin mitt i natten och tittar på en tom display efter meddelande som jag skickade ibland? Inbillar du dig att du hör min röst när det är någon annan som ringer dig? Ser du mitt ansikte på platser vi varit på, och inser sekunden efter att det inte alls var jag? Springer jag någonsin runt i dina tankar som förr? Som en bästa vän, som en syster. Den du aldrig fick.
Den som du svek?

Jag visste, från den dagen du svor på mig att inget någonsin skulle bli detsamma igen, fast jag såg i dina ögon en vecka senare att du ångrade allt. Jag kunde inte förlåta. End of the road. Just då, den sekunden när jag såg all ånger i dina ögon.
Då visste jag att jag hade vunnit.

måndag, oktober 15, 2007

technogay, technogay. does whatever a technogay does ..

Så sant som det är sagt.
Sandra Olsson har gått och blivit techno gay - och jag hatar det.

Jag menar, jag lyssnar väl ändå mest på rnb inte sant?
Och mina älskade Simple Plan, Kelly Clarkson, Nickelback och 3 doors down.
Men plötsligt kommer Sandstorm, Zombie Nation, Better off alone, Listen to your heart och en massa andra techno remixer in i min värld.
Och dem står på replay.
Over and over again ..

fredag, oktober 12, 2007

my mama said, you cant hurry love

Jag skriker namn, utan att veta hur de bokstaveras.
Jag viskar ord till en person, utan att veta hur personen ser ut.
Jag håller en hand, utan att veta hur min passar i denne.
Jag drar min hand genom någons hår, utan att veta vilken färg håret har.
Jag kysser läppar, utan att veta hur det får mig att må.

Och plötsligt kommer jag på mig själv med att vilja ha någon.
Bara för mig igen. Bara för ikväll. Jag kräver inte mer.

Jag minns en bit ut en refräng i en låt "My mama said, you cant hurry love.." Phil Collins. Kloka ord. För min mamma har sagt ungefär samma sak även om jag inte letar efter kärlek, men ikväll är en sån där kväll när man bara vill se i trygga ögon och typ känna sig hemma. Jag gjorde det för tre år sen. Jag gjorde det för tre månader sen. Men ni båda är borta, de trygga ögonen är borta ..

why would you play with my heart, when i gave it all?

Jag känner inte riktigt för att skriva ikväll.
Du är i Malmö, på dagen då det är tre år sen.
Men, du verkar inte bry dig alls.
Så jag får väl göra samma sak?
Hejdå för alltid!

Uppdaterad 24mars 2008:
Jag kan aldrig säga hejdå föralltid, inte när du är hjärtslagen som jag behöver mer än någonting annat! Du är allt!

torsdag, oktober 11, 2007

roland nilsson, will you give us a gold next year?



Jag har blivit negativ när det gäller fotbollstränare.
Bara för Sören "Åkersnart" Åkeby. Och det förvärrades bara när jag hörde att Prahl skulle till Trellehulla. Liksom ända tränaren jag tyckt om. Men ja Roland kanske är bra, vad vet jag. Har inte varit så insatt i hans sätt att träna ett lag, med med tanke på vart GAIS ligger nu så undrar man ju.

Men jag önskar honom välkommen och lycka till, och hoppas få se lite riktig fotboll under det kommande året.

onsdag, oktober 10, 2007

can you promise me an eternity, even in my next life


kan du lova att du älskar mig till regnbågens slut?
kan du lova att du målar min svarta värld osynlig?

när världens avgrund närmar sig,
och alla svarta moln på himmlen ökar.
det är då det är meningen att du ska;
hålla mig tätt och älska mig föralltid.

kan du lova att du sjunger falskt till vackra toner?
kan du lova att du somnar tätt under en stjärnhimmel?

om alla låtar förlorar innebörden,
och dikter inte lindrar smärtan.
det är då oförstådda ord föds,
och lögnerna ökar i mitt liv.

kan du lova att du flätar fingrar mellan kyssar?
kan du lova att du ringer för att säga hej?

för när mobilen tystnar,
och ditt namn slutat lysa.
det är då tankar kryper långsamt,
och bilder blir långfilmer.

kan du lova att du skruvar ner volymen?
kan du lova att du aldrig skriker?

för om jag inte klarar mer,
då brister jag ihop.
och det är då du måste älska:
mer än du trodde du kunde.

kan du lova att du leder mig till evigheten?
kan du lova att du ler med mig till soluppgången?

för om jag faller hårdare än väntat,
och skrapar knäna för dig djupt.
det är då du ska inse:
att jag aldrig släpper dig.

kan du lova att finnas bakom ögonlock?

kan du då lova att älska ..
.. även om jag försvinner till mitt nästa liv?

Av: Sandra Olsson,
30 april 2007

by my side you'll never be - i wanted to tell you i changed ..

Visst är det så att du inte bryr dig?
Jag läste en dikt jag skrev om dig:

"jag trodde du sa att du älskade mig,
och jag trodde du sa att du behövde mig.
för visst var det så -
att du sa att jag gjorde dig lycklig?"

Ibland vill jag hoppa tillbaka till den tidan, bara för att .. Ja, varför? För att plågas ännu mer? För att hoppas att allt blir bra en sista gång? För att be dig stanna hos mig för att jag behöver dig? Eller för att än en gång bryta ihopa och sen inse att du inte är värd det .. igen? Du kommer inte finnas bredvid mig längre och jag kommer aldrig kunna säga till dig att våra världar förändrats och att dem inte passar ihop längre. Jag vill säga allt det där, för att få ett avslut. Men om och om igen, så avvisar du mig.

You tell me that you love me but you never wanna se me again

tisdag, oktober 09, 2007

i wanna hurt you just to hear you scream my name

Jag tror inte jag vill inse det själv.
Att jag faktiskt saknar dig. Att du saknas. En stor bit, för du hade en stor bit av mitt hjärta. Och det känns i mig när jag säger till mig själv för säkert 111:e gången - "Sandra, glöm det. Let it go. Let it fade away. Han är inte värd det". Och jag vet innerst inne att han är inte det. Han är inte värd någonting längre, definitift inte mina tankar, inte goda tankar iaf. Han stal mitt liv, bara för att krama ur det som en blöt handduk.

Jag har bilder på dig kvar i datorn, jag klickar aldrig upp dem, för jag vill inte se. Jag har dig i en video, nästan levande men jag vill inte se den iheller. För i den är du närmare mig än du någonsin kommer igen.

Jag såg dig idag, även idag på långt avstånd. Men du skär i mig, och jag hatar dig för dig. Du släppte om allt som världen kallade "oss" det som jag idag kallar för "borttappade bitar i ett pussel som aldrig blev helt", ungefär! Du byggde upp en lycka i mig bara för att se det falla känns det som. Jag vet att du är lycklig, jag vet inte om det handlar om att jag vill hålla dig i ett mörkt träsk för att du ska inse vad du förlorat, för jag tror inte du insett det än.

Och jag tror inte du kommer inse det,
förrens den dagen då jag faktiskt är borta.
På riktigt.

måndag, oktober 08, 2007

that's in memory for my boy ..

Ibland önskar jag nästan att du kunde säga allt som du brukade göra.
Och mena det, som du brukade göra. Jag hoppas att du ska ringa och säga att du behöver mig mer än någonsin nu. Att du släpper taget om henne din nya bästa vän och kommer och berättar saker som du gömmer för världen, att du berättar de sakerna för mig. Att du låter mig torka tårar och att du litar på mig igen.

Jag vill inte att du sitter i en annan del av detta landet och är ledsen för någonting. Vill inte dig det. Jag vill att du mår bra, men du vägrar förstå. Du tror jag ska finnas där när du vill, men jag kan inte ställa upp på det. Antingen eller, all or nothing. Jag har puttat dig ifrån mig, inte velat se dig. Men saknaden lever kvar, no matter what.

Och vet du vad, det har den gjort i två år ..

söndag, oktober 07, 2007

it's easy to let go, but how do you do to forget?


slowly you fades away from these pictures we took a long time ago!


Det har gått två månader
.
Jag har släppt dig, men jag har inte glömt dig.
Jag har släppt dig, oss, minnena, allt.
Men jag har inte glömt det. För hur ska jag kunna göra det?

Hela denna stan är fullproppad med minnen av dig. Nästan varje affär har minnen med dig. Jävla december 2006. Varför skulle du visa dig i mitt liv. Det är värst här hemma, vi bodde här imellanåt. Du var här dagligen. Sen att gå förbi din gata gör inte saken lättare, eller att prata om minnen med folk, där du bara råkar dyka upp. Av den enkla anledning att vi gjorde allting tillsammans.

Av olika anledningar går jag förbi gatan som leder till din, platser vi varit på, affärer vi gått runt i, stället vi hade balen på, platsen din olycka skedde på, sjukhuset .. Du finns överallt. Och det värsta är att jag inte kan skrubba bort dig från alla de här platserna. Du är ingjuten där. Dina dofter sitter kvar, dina varma ögon. Allt. Och gissa vad.
Jag BIGTIME hatar det.

Men du bad mig glömma, inte släppa taget. Som vanligt gör jag tvärt emot.
Jag har släppt dig, men fan inte glömt dig.
Jag nämner dig minst en gång om dagen fortfarande.
Och efteråt suckar jag och tänker "varför har du inte lämnat mitt liv, min hjärna eller mitt hjärta än?"
Varje natt önskar jag att dagen därpå ska jag vakna upp och ha glömt dig helt, jag ska ha raderat alla dina lögner och allt som har med dig att göra.

Det känns som jag lät dig komma för långt in i mitt hjärta.
För nu släpper mitt hjärta inte taget om dig ..

Och tänk, att ibland kan jag tro att jag verkligen är lycklig och att jag glömt dig, släppt dig och glömt dig. Tills jag kommer till en plats, där du fortfarande sitter fast i väggarna.

Enbart för att jävlas med mig.

tisdag, oktober 02, 2007

five colours in her hair and a thousand scars on her wrist

Ja, jag är emo. Så emo det bara går att bli.

Men nej, jag skär mig inte, och nej, jag lyssnar inte på sådan musik heller. Jag har inte en massa överdrivet mycket smink på mig, och nej jag går inte bara klädd i svarta tighta kläder. Jag gråter inte förallt möjligt eller hatar livet. Jag har inte fem färger i mitt hår eller tusentals ärr på min handled. Det är inte jag.

Jag är bara Sandra Olsson.
Jag har inte fem färger i mitt håret, eller tusentals ärr på min handled. Jag är en känslosam person som har lätt för att visa känslor. En person som har lätt för att uttrycka känslor. Jag handskas med sorg på ett ännu bättre sätt än att skada mig själv, jag skriver, och skriver, och slutligen så skriver jag. För hela emo-grejen handlar om att vara känslig, emotionell. Att kunna uttrycka känslor, och det är något fint, något bra, något man kan ha med sig hela livet. Att kunna uttrycka sig rätt är fint.

Men jag är fortfarande emo - fast jag bara är Sandra Olsson.
Sandra Olsson som skriver om sorg istället för att skära sönder den.
Om man nu ska räkna emo som en personlighet och inte en musik stil som det egentligen är. För emo är en musik genre, som under 2000-talet blivit mer eller mindre en personlighets-stil. Med detta blogg inlägg menar jag inte att trycka ner en viss folkgrupp, tvärtom försöka framföra att emo inte är någon levnadsstil. Men personerna ni kallar för emo, dem kan uttrycka sig, bättre än många av er, ni som kallar dem detta ord, när dem inte alls är det kanske.

Ni kan kalla mig emo, för jag är så emo det bara går att bli.
Och jag är fan stolt över det också.

Så jag skriker ut det.
JAG ÄR EMO! ..

.. men jag har inte fem färger i mitt hår
eller tusentals ärr på min handled.

im changin'

Jag förändrar min blogg.
Annorlunda layout, samma innehåll.

Även om jag tänker sikta in mig mer på fotboll. Dra in lita nytta här i bloggen. Lite inside information om mitt känslo liv till Malmö FF.

Men jag är stolt över layouten. Jävligt stolt om jag får uttrycka mig så.

Och bara för att uppmärksamma det än en gång och
meddela att en del i bloggen förändras, men definitift inte det här..
JAG ÄLSKAR JONAS SANDQVIST! <3

why you gotta be so damn good?

Since you been comin around,
I been scramblin.
Steady switchin up so much.
My girls that know me,
Got to let up.

When we met up,
you done, got me in love.
Couldn't say it,
but the way it happend.
Just let me know!

We ain't even traded kisses
But I'm feelin so much fire in here

robin thicke, my love.

Robin Thicke borde få något stort jävla pris. Hans låtar är fan underbara. En stor stjärna got damn it!