tisdag, oktober 02, 2007

five colours in her hair and a thousand scars on her wrist

Ja, jag är emo. Så emo det bara går att bli.

Men nej, jag skär mig inte, och nej, jag lyssnar inte på sådan musik heller. Jag har inte en massa överdrivet mycket smink på mig, och nej jag går inte bara klädd i svarta tighta kläder. Jag gråter inte förallt möjligt eller hatar livet. Jag har inte fem färger i mitt hår eller tusentals ärr på min handled. Det är inte jag.

Jag är bara Sandra Olsson.
Jag har inte fem färger i mitt håret, eller tusentals ärr på min handled. Jag är en känslosam person som har lätt för att visa känslor. En person som har lätt för att uttrycka känslor. Jag handskas med sorg på ett ännu bättre sätt än att skada mig själv, jag skriver, och skriver, och slutligen så skriver jag. För hela emo-grejen handlar om att vara känslig, emotionell. Att kunna uttrycka känslor, och det är något fint, något bra, något man kan ha med sig hela livet. Att kunna uttrycka sig rätt är fint.

Men jag är fortfarande emo - fast jag bara är Sandra Olsson.
Sandra Olsson som skriver om sorg istället för att skära sönder den.
Om man nu ska räkna emo som en personlighet och inte en musik stil som det egentligen är. För emo är en musik genre, som under 2000-talet blivit mer eller mindre en personlighets-stil. Med detta blogg inlägg menar jag inte att trycka ner en viss folkgrupp, tvärtom försöka framföra att emo inte är någon levnadsstil. Men personerna ni kallar för emo, dem kan uttrycka sig, bättre än många av er, ni som kallar dem detta ord, när dem inte alls är det kanske.

Ni kan kalla mig emo, för jag är så emo det bara går att bli.
Och jag är fan stolt över det också.

Så jag skriker ut det.
JAG ÄR EMO! ..

.. men jag har inte fem färger i mitt hår
eller tusentals ärr på min handled.

Inga kommentarer: