tisdag, oktober 09, 2007

i wanna hurt you just to hear you scream my name

Jag tror inte jag vill inse det själv.
Att jag faktiskt saknar dig. Att du saknas. En stor bit, för du hade en stor bit av mitt hjärta. Och det känns i mig när jag säger till mig själv för säkert 111:e gången - "Sandra, glöm det. Let it go. Let it fade away. Han är inte värd det". Och jag vet innerst inne att han är inte det. Han är inte värd någonting längre, definitift inte mina tankar, inte goda tankar iaf. Han stal mitt liv, bara för att krama ur det som en blöt handduk.

Jag har bilder på dig kvar i datorn, jag klickar aldrig upp dem, för jag vill inte se. Jag har dig i en video, nästan levande men jag vill inte se den iheller. För i den är du närmare mig än du någonsin kommer igen.

Jag såg dig idag, även idag på långt avstånd. Men du skär i mig, och jag hatar dig för dig. Du släppte om allt som världen kallade "oss" det som jag idag kallar för "borttappade bitar i ett pussel som aldrig blev helt", ungefär! Du byggde upp en lycka i mig bara för att se det falla känns det som. Jag vet att du är lycklig, jag vet inte om det handlar om att jag vill hålla dig i ett mörkt träsk för att du ska inse vad du förlorat, för jag tror inte du insett det än.

Och jag tror inte du kommer inse det,
förrens den dagen då jag faktiskt är borta.
På riktigt.

Inga kommentarer: