lördag, november 17, 2007

im a realist and i know what love does to people ..

"Efter att man tappat någon man älskar, någon som gjort en lycklig. Så måste man låta sig själv VÅGA älska och vara lycklig igen. För om man ligger i den där jävla gropen, om man sitter bakom en stor jävla glasruta och ser världen passera utan att delta så blir man sjuk tillsist .."

Jag menar inte att man ligger i sängen med feber en vecka, jag menar att man blir sjuk för livet. Man förstör sig själv. När man älskar någon så högt på jorden att inte ord kan beskriva, att man inte själv inser hur sjukt äckligt mycket man älskar personen, då är det farligt. När en människa gör en så sjukt lycklig att man tror att man kan flyga, då gör det ont när man inser att personen inte alls är det där happypillet som man är ute efter, det är få man faller. Jag har sett många av mina vänner falla hårt när det gäller kärlek, dem älskar så högt att dem förstör sig själva. Jag har själv varit där, när jag var 13 år och trodde jag levde som på dagis. När jag var 13 år och byggde upp mitt eget helvete som brann i ca ett år.

Jag vet vad som händer, jag vet att man inte vågar älska igen när någon sviker en så. Jag vet att man inte vill älska. Även om det är fjortis kärlek och man säger att man älskar varandra högre än allt annat på jorden fast man inte vet ett dugg om kärlek och livet egentligen. Det spelar ingen roll då, för man tror på fullaste allvar att det är kärlek på riktigt. Sådant som kan hålla livet ut. När det i själva verket inte alls håller.

Jag minns en konversation jag och Richard haft många gånger. Det handlar om tjejer som tror att de hittar killen de ska leva livet med när dem är 15 år gammal. Att de satsar så mycket på det att de tillsist inte kan leva utan killen i fråga. Och sen finns det en del tjejer som är så självständiga att de inte orkar blanda sig i det. Det är dem tjejerna som sett för mycket, de tjejerna som vet vad kärlek gör mot folk.

Jag hör till dem som vet vad kärlek gör. Jag var 13 år och älskade högre än ALLT annat. Jag var 13 år och trodde att han skulle vara föralltid. Jag var 13 och insåg att inget är föralltid. Efter detta ville jag inte blanda mig i kärlek, jag avstod från det. Och under denna tid fick jag höra så mycket, så himla mycket från mina vänner om hur ont kärlek gjorde. Men trots att dem gick igenom all denna smärta sa dem till mig "Du kommer hitta kärleken" "Du är bara larvig som låter bli att försöka hitta någon". Det ända jag kunde svara på detta var "Jag vill inte hitta den nu" och "Kärleken är inget man springer efter, den kommer till en när man minst anar det."

Och hur kom det sig att jag hade rätt? Bara dem som känner mig vet vad jag menar med detta och det är inget jag lägger ut för halva världen. Det hände en sak en dag som förändrade mig. En människa som faktiskt visade att olycklig kärlek inte behövde göra så ont.

Inga kommentarer: