söndag, juni 24, 2007

once in my life i found a love so true but just like grands of sand, it sliped through my fingers.

Så sant som det är skrivet. Jag hittade kärleken, men den sprang ifrån mig, och jag sprang inte efter. Varför frågar ni säkert, jag vet inte ens själv. Jag älskade ju honom. Mer än jag älskat någon någonsin. Mer än jag någonsin älskade min första kärlek, mer än jag vågat förklara för mig själv nu i efterhand. Flera dagar, veckor, och månader ifrån själva dagarna allt hände. Varför bli det så? Han var ju min värld? Men jag lät han försvinna. Jag skrek inte hans namn som i filmerna och jag vägrade att gråta framför honom. Jag är ingen jävla kändis, jag gör inte som på filmer. Nej, jag gör det på mitt dumma sätt bara så jag kan ångra att jag inte lekte lite kändis för tillfället. Och visst borde jag hållt fast när jag väl hade honom nära?

Om du någonsin frågar mig om det är du detta inlägg handlar om kommer jag förneka allting. För lite stolthet har jag kvar, iallafall så mycket att jag inte erkänner för de flesta att jag faktiskt fortfarande älskar dig lika mycket. Att jag inte släppt dig på en så otroligt lång tid. Men du satte dig fast som en kil i hjärtat på mig, och denna kil vägrar släppa taget. För om jag tar ut den så förblöder hjärtat.

Än idag hör jag dina hjärtslag tätt mot mina, och dina andetag bredvid mig. Misstänker dofter på kudden och vidrörningar som inte existerar längre. Öppnar ögonen extra sakta ibland för att du kanske kanske ligger där bedvid. Men nej, inte längre. Men vad ska man ta sig till?

Bilderna skaver i ögonen, antagligen av tårar som bränner eller är det skenet av lycka. Och jag hör låtar, dem klingar inte likadant som förr. Men tårar droppar på samma sätt, senast idag faktiskt. Låten kom på TV, tror ni inte att jag sitter där och samlar kraft för att inte bryta ihop ..


.. Men du borde bara veta att, du är verkligen saknad. Genom allt som finns mellan oss.

how many lies does it take for you to see the real truth of me?



Jag raderar låtar som påminner om dig och jag förstör bilder vi tatt genom att stirra mig blind på dem. Jag vägrar sjunga med i låtar du gillade om jag skulle råka höra någon av dem, och jag vägrar ännu mer starkt att le åt minnen vi har skapat.

Jag skyller på mig själv i hopp om att du en dag talar om för mig att det är motsatsen - precis som du gjort en gång tidigare. När du kom krypande tillbaka efter dina egna misstag. Men nej, inte denna gången. Det tror jag iallafall inte. Varför skulle du visa mig svaghet två gånger. Jag tog aldrig tillbaka dig helt och du märkte det. Var det därför du inte höll fast riktigt heller? Jag ville inte vara där, jag ville inte bry mig. Men samtidigt kunde jag inte låta bli. För jag är så starkt bunden till ditt hjärta. Dina ögon kan få mig att stanna i evigheten om inte min hjärna skulle tjata på mig att jag måste bort. Du har två andra nära. Varför ska jag också vara där när två andra vill ha platsen mer än mig? Du kämpade aldrig för oss. Inte på senare tid iallafall.

För när jag hämtar det sista av mig hemma hos dig, så är det sista gången du ser mig som vän. För jag orkar helt enkelt inte längre hjärtat. Det känns för mycket i mig, och jag vill inte veta att jag en gång var nr 1 för dig, och plötsligt blev nr 3. För jag kommer ihåg det så starkt, den tiden det var jag, jag och jag. Ingen av dem har hjärta nog för dig, och du vet det djupt innom dig. Jag vet att du vet. Annars skulle jag aldrig försöka visa dig att det är så. Men det är bara det att du kommer inse det när jag är på en helt ny väg.

Där finns många saker vi gjort som jag motvilligt kommer att le åt när jag tänker på dem. Och där finns säkert en hel del låtar som jag kommer nynna med i utan att tänka på att just den låten påminner om dig. Jag kommer gå förbi platser vi varit på och tänka på dig, men jag kommer inte gråta. Jag vet inte om jag i framtiden, långt långt fram minns detta som ett otroligt vackert minne, eller en vänskap jag behövde för att växa som person. Jag vet inte, framtiden bevisar detta.

För som jag brukar säga, man kan aldrig hålla armarna runt ett minne.