söndag, juli 01, 2007

because it hurts too much to push away these hearts of mine all the time


Jag slutar aldrig bygga väggar. Väggar mellan mig och de jag älskar. Jag slutar aldrig att tro att världen vill mig ont.

Men varför skulle de som älskar mig vilja mig ont? Sitter det i i mitt undermedvetna att de jag älskar som älskar mig tillbaka ska såra mig, så som både hon och han gjorde. För en lång lång evighet sen. Dem krossade mig, varenda liten millimeter av mitt hjärta splittrades i små små delar som glasskärvor. Glasskärvor från det finaste porslin.

Men jag byggde ihop det, med hjälp av min andra halva som visade sig mitt i dimman. Och henne har jag hållt fast vid, älskat och brytt mig om. Jag har brytt mig mer om henne än jag trodde jag skulle våga låta mig själv bry mig om en annan igen. Det är ingen tvekan på vem det är, det vet alla. Sarah Thulin. Du förde mig till ljuset igen.

Men jag fastnar ändå i tankar i ett djupt hål i ett mörker. Jag stänger ut andra som en gång visat att dem älskar mig. Låter inte dem komma in igen. Stänger dörrar och låser, dubbelkollar att jag låst och släpper liksom aldrig tanken på människorna så jag kan slappna av. Jag lyckas hitta något som liknar ett hot i allt någon säger. Jag letar tills jag hittar något och hittar jag inget hotfullt blir jag nervös. Jag vet inte varför.

Min bästa vän har svikit mig djupt en gång för längesen och det sitter i än idag. Mitt livs kärlek svek mig, krossade min själ och spottade på mitt hjärta. Han satte bokstavligt talat kniven i ryggen på mig. Det känns. Jag var ung och dum, gav bort min kärlek till folk som aldrig visat sig förtjäna den. Därför sitter jag rädd och skakar så fort ni pratar om att ni älskar mig. Det kunde även dem säga.

Skillnaden är bara det,
att ni menar det.
Det gjorde aldrig dem!

Min ena närmaste killkompis, du gör samma sak som min 11-års bästisskap gjorde mig. Förstår du inte hur det känns i mig? Du utsätter mig för smärta jag älskar att jag hatar. Jag skakar till minnen från förr och jag vill inte se saker som påminner om det. Ändå finns dem där. Hela tiden. Det gör ont och jag orkar inte.

Snälla. Stanna hos mig. Visa mig att din vänskap existerar som den gjorde innan hon kom in i bilden.
Stanna hos mig, fast jag hatar dig och fast du för det du gör mot mig. Visa bara att ni åtminstonde älskade mig en gång.
Stanna kvar ett tag och visa att du inte är som hon, av kött och blod. Du kallade dig min bästa vän en gång. Precis som hon. Men blod är tjockare än vatten.
Säg bara att ni kommer ha ont.

Säg att ni älskade mig, att ni kommer sakna mig och att ni aldrig glömmer mig. Jag begär inte mer. Sen klarar jag mig. Jag klarar mig bara jag vet att jag aldrig dör ut i era hjärtan.