torsdag, augusti 16, 2007

I put my trust in you, pushed as far as I can go, for all this, there´s only one thing you should know

Jag litade på dig. Jag tog mig själv till varje gräns som fanns. Bröt alla mina löften till mig själv.
Bara för dig.

Jag lät flera månader gå då jag inbillade mig själv att hon var någonting dåligt. Att hon ville hålla mig ifrån dig, att hon ville ha dig för sig själv och att du och jag inte kunde vara vänner.

Men du gav mig fel syn på allt. Så Caisa här kommer min förlåtelse, officiellt bland alla bloggläsare.

Caisa, jag ber om ursäkt för allt jag någonsin sagt, saker du hört och även saker du inte hört. Jag lät honom ta ifrån mig en vän som jag inte visste att jag skulle få. En vän och någon som faktiskt såg på allt som jag gjorde fast genom immiga glasrutor av missförstånd. Jag vet att förlåt inte räcker för de 7 månader vi hållt på, men jag hoppas att det hjälper en del.

Jag hoppas vi kan börja om, och jag ska visa att jag inte är den hemska människa som du fått en bild av.

why can't we get along when we know we can't be away from eachother for long?

Nu vågar jag prata om allt.
Inte förren nu vågar jag titta djupt innuti mig själv.

Och det är just nu som jag hittar dig där inne.





Jag vet att du inte kommer vara nära på två år och jag vet att jag inte kommer kunna prata med dig om allt detta. Där för kan jag dra upp det nu. Jag vet att du inte kan läsa. För jag vill inte att du ska veta om allt det hära. Och om två år så spelar det säkert ingen roll längre.

Jag vet inte om det är tillfälligt eller en längtan som verkligen existerar. Jag vill nog inte veta. Den där novellen går inte bra heller. Det känns som att det blir en bok istället. Det du alltid ville. Att vi skulle ha en bok om oss. Det kanske blir verklighet. Men jag tror inte du kommer gilla det som står i de första kapitelena.

Men jag måste få ut allt. Hela sanningen. Även de där bitarna jag hatar mig själv för. Även delarna när jag kommer bryta ihopa som jag gjorde för två år sen. Det kommer vara på samma sätt som om tio år och mer. Du har en speciell plats, jag kan inte förneka det även om jag ibland hatar det.

Du gav mig den där kärleken, även om vi bråkade ofta. Du gav mig tryggheten, även om jag var rädd för hur du skulle reagera i vissa saker. Du gav mitt ett hem i ett hjärta, även om det ofta smälldes dörrar.

Jag saknar dig, jag hatar att erkänna det. Men jag tänker ofta på oss och om alla hade varit som det är nu om vi hade kämpat lite extra. Jag kan ju alltid undra, men svaren kommer kanske inte att finnas. Jag önskar att jag kunde ställa frågorna till dig, men du har lika många svar som jag. Jag har tusen frågor utan svar.

Skulle du kämpat för oss, älskat genom smärtan. Skulle du älska att se mig idag så som du gjorde förr, sakna så fort vi varit ifrån varandra en timme. Skulle du drömma om mig som förr, eller gör du det fortfarande?

Jag både vill och vill inte veta.
För i detta fallet, så gör sanningen ont på vilket håll det än är.