onsdag, augusti 22, 2007

shall i name you by your name or just call you pleasure and pain?

Telefonen ringer

Ett samtal som jag inte trodde skulle ringas.
En röst jag inte förväntade mig skulle säga hej, och minuter jag inte trodde gå så fort.

Men det var du.
Du från ett förflutet. En tid jag lagt bakom mig, men som jag ändå tänkte på ibland. Människan som fått mig att le starkare än många lyckats med. Det var du, han, den personen som gett mig så otroligt mycket glädje. Så otroligt mycket smärta. Den som visade mig vad saknad var, vad att göra misstag betydde. Den som faktiskt visade mig livet.

Jag har tänkt mycket på saker vi gjort, hur jag handlade då, innan jag tänkte. Jag tänkte inte, jag var dum kär blind, för honom. Men du fanns där, tröstande famn. Den vännen som det visade sig att jag skulle släppa för en dum kärlek.

Allt snurrar liksom, det är jobbigt. Jag är så glad men det kommer minnen. En dörr stängs och en annan öppnas. Bakom den nya dörren stod du överraskande igen. Om du bara visste att dina ord ikväll betydde världen. Om du bara visste att känslan av att du lyssnade och att du blev berörd av det jag berättade, det är underbart.

Jag saknar dig, och jag vill bygga upp en lika stark vänskap igen. Jag vill inte hoppas, men jag gör det ändå. Jag vill inte gör samma misstag som för närmare två år sen. Släppa dig. Aldrig någonsin igen, du behövs och jag måste inse det.

Vare sig jag nämner dig vid ditt namn eller kallar dig "my kind of pleasure and pain".