tisdag, oktober 16, 2007

crawling back to you, crawling back for more - oh no, no more ..

Jag tror inte riktigt att jag kan glömma den sista biten av dig.
Alla tårar som rann för dig har torkat ut och minnena vi skapade har jag gömt längst ner i mitt smyckeskrin. Bilderna på oss lyser inte med guld i kanterna längre och det ansiktet som jag lovade mig själv att alltid minnas börjar sakta tona bort. Jag kan inte känna dina hjärtslag mot mina längre och din röst har inte samma effekt på mina mörka dagar. För att vara ärlig har jag nästan glömt hur du låter.

Jag ser dig ibland, och du ser lycklig ut. Här om dagen hade du på dig den där tröjan som jag minns att du hade första dagen vi träffades. Samma leende, men jag slår vad om att dina ögon är tomma, minnena tär så på dig att glimten som fanns där innan har dött ut. Det verkar som du faktiskt klarar dig fint utan den du kallade ditt allt, du verkar ha ett leende på läpparna fast jag försvann ur din värld. Vad jag har hört så verkar du leva livet, vill tyvärr inte veta hur mycket, för redan nu vet jag att det är FÖR mycket.

Det är svårt att låta bli att skriva små betydelsefulla sms, med frågor som jag behöver ha svar på. Frågor som äter upp en inifrån - men samtidigt orkar jag knappt bry mig längre. Jag försökte under lite mer än ett halvår passa in i din värld, men nu ser jag klart, glasklart att våra världar kan inte luras så som vi lurade varandra att vi passade ihop.

Jag vet att det är farligt att jag brydde mig så mycket om dig. Att jag behövde dig så att jag inte ville stänga ögonen av just ditt hjärtproblem. Att jag var så rädd att du försvann från mig - när vi var vänner. Jag ville inte lämna dig av rädsla. Men nu i efterhand ser jag att stora delar av tiden skulle jag kunna se som slöseri men det gör jag inte av den anledningen att jag faktiskt fortfarande älskar och saknar dig.

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka tankar som;
Springer jag någonsin runt i dina tankar? Vaknar du någonsin mitt i natten och tittar på en tom display efter meddelande som jag skickade ibland? Inbillar du dig att du hör min röst när det är någon annan som ringer dig? Ser du mitt ansikte på platser vi varit på, och inser sekunden efter att det inte alls var jag? Springer jag någonsin runt i dina tankar som förr? Som en bästa vän, som en syster. Den du aldrig fick.
Den som du svek?

Jag visste, från den dagen du svor på mig att inget någonsin skulle bli detsamma igen, fast jag såg i dina ögon en vecka senare att du ångrade allt. Jag kunde inte förlåta. End of the road. Just då, den sekunden när jag såg all ånger i dina ögon.
Då visste jag att jag hade vunnit.