fredag, oktober 19, 2007

this is not me, it's just a story of a girl i used to know

Det är inte jag.
Nej, det är inte jag som frågar en nästan ny människa för mig om vi ska ses. Det är inte jag som faktiskt drar mig ut för att träffa en människa som knappt känner till mitt efternamn. Det är längesen jag tog kontakt med en människa så. Inte förrens igår. Vet inte hur det hände.

Det är snart ett år sen det hände sist, och det förvånar mig.

the hardest thing is often the best thing to do .. let go?

Jag kan inte låta bli att tänka på allt vi gått igenom.
Att jag verkligen kände dig utan och innan.

.. även om jag nu i efterhand förstår att jag inte kände dig alls.

Men mina tankar dras ändå åt det hållet där hon lever mitt liv.
Känner hon dig precis lika väl som jag trodde jag gjorde då?
Vet hon att du ler när man leker med fingrarna i ditt hår?
Vet hon att du älskar att ha långa telefonsamtal, långt in på natten?

Har hon förstått att man måste dra vissa saker ur dig,
och vet hon hur man fångar dina tårar och vaggar sin själ till ro?
Förstår hon hur du älskar att kunna vara dig själv,
fast du lever i ett hav av lögner varje sekund, minut och dag?

Har hon förstått att du älskar att spela burnout3 i timmar?
Förstår hon dina skämt och ditt sätt att behöva bli bekräftad dagligen?
Kommer hon någonsin att behöva dig som ett hjärta behöver sina slag?
Ler hon och är lika lycklig som jag var där i din famn?

Jag kan inte sluta ställa mig frågan.
Varför drömmer jag varje natt om ett liv hon lever?