tisdag, november 13, 2007

say that, do like this ..

Våra världar passar inte ihopa.
Våra ord förstår inte varandra och våra ögon ser rakt igenom den andres. Våra händer formar sig inte efter varandra och de varma kramarna som fanns förr blåser med kalla vindar. Våra skämt vill inte skratta med oss längre och tårarna som faller har någon sorts osynlig betydelse.

Våra hjärtan slår inte för varandra längre.

-
Vi gick skilda vägar fast vi lovade varadra evigheten. Vi hatar varandra i någon sorts konstig kärlek.

psykisk och verbal misshandel kommer förgöra oss

Under hela min högstadie-tid var det catfight, för absolut ingenting! Vår klass bråkade om allt! Så fort något löstes så skulle det tjaffsas om någonting annat, och det gör så ont i mig att min sista tid med klassen jag gått med i nio år, skulle sluta så. Det känns i hjärtat, för vi var en klass som verkligen hade samanhållning ända till de två sista åren. Vi var en klass som kunde ha kul, en klass som tyckte om varandra, bakom alla dem där bråken.

Jag känner att världen tränger sig på lite för mycket.
Att folk lägger sig i mitt, såväl andras liv, och jag är trött på det. So what om två personer är ovänner, ska hela världen börja bråka för det? Ja förfan kom igen vi kör GB-stilen som vi hade när vi var 13 och kallar på hela gänget och har "kuring" som ni kallade det. Förfan, väx upp?

Men det värsta nuförtiden är att det är inte "kuring" med slag och sparkar, utan folk idag förstör varandra psykiskt eller verbarlt. Folk kastar ord över oskyldiga människor idag, man fryser ut och ger kalla blickar. Och jag kan inte låta bli att tänka - "Är det vi, denna generationen, som ska ta över samhället i framtiden. Är det vi, i denna generationen som ska kunna sköta ett jobb på en arbetsplats där alla ska trivas." Men helt seriöst, hur ska vi ungdomar om tio år klara av att överleva psykiskt på en arbetsplats? Hur ska man palla det trycket?

Om vi fortsätter att misshandla varandra med ord vassa som knivar och blickar kyligare än istapparna på nordpolen, hur ska då världen vara kapabel att visa godhet och kärlek till fler än bara sina närmaste medmänniskor. En arbetsplats fungerar inte så att man går runt och är långsint över något felsteg någon annan gjort. Man kan omöjligt trivas i det klimatet på ett arbete.

Därför måste vi, dagens undgomar, sätta ner foten och ta tag i detta. För vi kan inte fortsätta såhär, vi kan inte fortsätta att bråka om allt möjligt. Kan ni bara tänka er denna scenen:

Vi är på en arbetsplats där nästan alla går och surar på varandra, där alla går runt och ger varandra blickar och går i speciella gäng och snackar om varandra. Det kommer ingenstans. Framtiden kommer stå stilla om man inte klarar av att samarbete. Människor har klarat detta i över 2000 år, kom igen nu!

Om alla bara skulle ta och tänka igenom det här en extra gång så skulle vi alla inse att vi bara slösar tid på ingenting egentligen. För det är just det som är sanningen, vi tjänar inte ett skit på att gå runt och bråka med varandra. Man vinner ingenting på det.

En av mina närmsta vänner under skoltiden var med om en olycka och satt i rullstol på avslutningen, det var nära att den olyckan tog hans liv, och det senaste jag gjort med honom innan olyckan var just att bråka med honom. Jag har tänkt mycket på den där ångesten jag skulle haft om det hade gått steget för långt där, och jag hade inte klarat att leva med det. Jag hade inte klarat att leva med mig själv eftersom jag aldrig hade fått tillfälligheten att visa hur mycket han betydde för mig.

Så nästa gång ni hamnar i ett bråk, tänk efter en extra gång.
"Är det här verkligen värt att bråka över?"
Och om det inte är det, försök förklara det för personen, om personen sen inte bryr sig, då är det upp till den personen, men du kan iallafall leva med dig själv, och tanken att du försökte.

Ge aldrig upp någonting, utan att tänka igenom det riktigt!