tisdag, januari 29, 2008

vaggan till graven, men du tappade bort mig därimellan

Bästa vän, hitta tillbaka till mig.
Jag kan inte göra mer än möta dig på mitteln, jag har ett strypkoppel runt halsen som stryper mig om jag går längre. Det gör så ont, ont att se dig där, bara några meter från mig men att jag inte kan göra något för att vara en del av ditt liv.

Bara igår var du så nära, det känns som igår när vi satt i soffan i den andra lägenheten och sminkade oss, som på bilden. Det känns som igår vi satt på ditt rum i Vellinge och lekte med barbie-dockor.

När blev killar ett hinder i vår värld? När rasade vår tid i telefon ihopa på grund av skola, jobb, pojkvänner och andra kompis-gäng? När försvann vår telefon tid, de där två timmarna vi pratade om ingenting. Vad hände med våra intryckta övernattningar när vi inte ens sov för vi hade så mycket att prata om när vi väl sågs och vad hände med allt vi gjorde tillsammans.

Jag har inte skött det smärtfritt jag heller, men jag har försökt. Det känns som jag aldrig hittar tillbaka riktigt. Men Elin Karlsson - jag behöver dig, behöver kunna lätta mitt hjärta för dig, jag behöver dina ögon som inte dömmer och dina lugna ord när jag är orolig över någonting.

17 år. Iår. Och jag saknar dig mer än jag någonsin trodde jag skulle behöva göra.

Inga kommentarer: