onsdag, februari 06, 2008

pojken som

Jag har fastnat i David Pelzers värld.
Någonstans bland en biologisk mamma som misshandlar honom och hans trygga hem hos Alice och Harold. Det är en värld som jag inte kan släppa. Böcker på hundratals sidor som fångar min uppmärksamhet, jag vill bara läsa mer och mer.

Hur kan man behandla ett barn som hon gör i första boken? Hur kan de dra runt honom till tusen olika fosterfamiljer på bara ett år.

Jag vill bara hoppa in i boken och krama den 12-årige David som kallas Det. Pojken som törstar efter kärlek och en mamma som älskar honom. Känslan att bli acceptrad. Jag vill krypa in i boken och bara hålla om honom och förklara att allt kommer bli bra.

När jag läser de här böckerna, töms mitt inre på allt förutom en tung känsla i hjärtat, en sorg och en känsla av att bara vilja hjälpa alla de tusentals barn i Sverige som faktiskt tvingas stå ut med det här varje dag. Barn som måste överlista sina föräldrar för att överleva bara en dag till, bara några timmar till, bara de där minuterna, sekunderna - som föräldern misshandlar honom eller henne.

Och det värsta av allt, är att det är ett ämne som ingen vågar prata om, ingen vågar avslöja en familjehemlighet för omvärlden. Det är ett ämne som blir tabu i vår värld.

Det är så ner tystat att vi inte ens vet om det sker i lägenheten bredvid eller huset rakt över gatan.
För vad vet vi om ifall där ligger en liten pojke på golvet och bara skriker efter kärlek och att ha en plats att kalla sitt hem.
Eller om där sker en våldtäckt på den 7-åriga grann-flickan som bor i lägenheten vägg-i-vägg med din egen?

Inga kommentarer: