fredag, februari 22, 2008

vem i ditt liv formar dig? du själv eller stunderna i ditt liv?

Vem i ditt liv är det som formar dig?
Vi vet nog inte det själva, och jag tror inte vi kan fråga vår omvärld, vi kan bara spekulera i det. För tror ni att det endast är t.ex. er barnuppfostran som spelar roll? Tror ni att det bara är er umgångeskrets eller bara saker ni upplevt i ert förflutna? Tror ni att det är bara en människa i er värld som får er att förändras?

Det tror inte jag, jag tror inte på att det bara är en sak som styr i livet, men jag tror starkt på att det är stunderna i vårt liv som formar oss. Jag tror inte att vi formar stunderna. Jag har förändrats som människa, precis som alla andra tonåringar, och jag kommer fortsätta förändras. Men jag tror inte att det bara är en tonårsgrej och att vi försöker hitta oss själva. Jag tror man städar upp i sitt liv efterhand, saker vi gjorde som 13 åringar är inte lika tufft iår när vi fyller 17. Sakerna vi gör iår, kommer troligtvis inte vara lika intressant det året vi fyller 20. Så jag tror vi städar upp efter oss.

Jag minns när jag var 14, en liten trasig tonårsflicka som gett sitt hjärta till en pojke. Krossad, och pojken var inte kvar hos mig. Ensamt, det var så det kändes. Min dåvarande bästa vän sket i vilket, "Ett krossat hjärta? Det går över!", ändå var det hon som sagt att hon alltid skulle finnas vid min sida.
Det var vid denna tidpunkten Sarah kom in i mitt liv på ett sätt hon inte varit i det förr, hon gav mig tid och höll fast vid att jag inte var ensam, jag skulle bara behöva ta tag i problemet. Jag kunde inte sitta och tycka synd om mig, gråta bort dyr mascara och hata en pojke som bara höll på att hitta sig själv. Han var osäker, inte på mig och inte på min kärlek, utan på sig själv!

Jag har skyllt mycket av vem jag är på honom, varför jag inte kan släppa in personer i mitt liv, för jag blev sårad av honom. Men det är fel av mig att ha gjort så, han försökte hitta sig själv och det kunde han inte med mig bredvid, därför var han tvungen att lämna mig bakom.

Och nuförtiden, så vet han vem han själv är, han har hittat sig själv. Och idag är vi vänner, vi har pratat om alla missförstånd och vi har rett ut allt. Min umgängeskrets kanske inte ser positivt på det, eftersom de vet hur ont han gjort i mig. Men allihopa - jag är lycklig idag, jag mår bra, och det har bara blivit bättre sen han hitta in i mitt liv igen. Lugna. Ni kommer inte se mig falla igen, min familj, min föredetta bästa vän och Sarah, min halvsyster - de har gjort mig till den jag är idag.

Jag låter ingen forma mig igen så som M gjort för 3 år sen. Jag har rest mig ur hålet jag trilla ner i, och jag har tagit mig upp och insett att han aldrig puttade ner mig där, det var jag själv. Alltså var det inte han som gjorde den stunden i mitt liv till ett helvete, det var stunden som fick mig att falla ner i hålet för att ta mig upp igen och bli en starkare individ.

So do you ever wonder if we make the moments in our lives? ..
.. Or if the moments in our lives make us?

Inga kommentarer: