onsdag, augusti 06, 2008

jag tror inte jag vill längre

Jag kan inte älska dig. Jag kan inte älska dig. Jag kan inte älska dig. Jag kan inte älska dig. Jag kan inte älska dig. Jag kan inte älska dig. Jag kan inte älska dig. Jag kan inte älska dig. Jag kan inte älska dig. Jag kan inte älska dig.
Och till sist - jag kan inte älska dig.

Det går inte.
Jag kan inte kämpa för oss båda, jag kan inte finnas oavsett vad. Jag kan inte gå med på dina krav, jag kan inte älska sättet du tar sönder mig. Jag kan inte ge dig allt du ber om, jag kan inte sakna dig som jag gör. Jag kan bara inte slita sönder mig själv så för din skull. Jag kan inte göra så för en kille igen. Det fungerar bara inte.

Det fanns en tid så jag faktiskt trodde att vi kunde skriva historia, trots alla tusen anledningar till att det inte skulle fungera. Det fanns faktiskt en tid då du fick mig att le fast jag i princip "cried my heart out". Tiden då du bara var rosa moln som fick mig att känna trygghet av din röst, vägar bort. Det fanns en tid som vi räddade varandra. En tid då vi sa att vi älskade och visste att vi menade det.

Men nu vet jag inte längre.

Jag vet bara att känslan av allt underbart stannar här. Det underbara övergår i smärta. Det är bara smärtsamt nu. Alla bilder, alla videos, alla minnen under mina ögonlock. Jag står liksom inte ut, det skriker bara svart och ont. Och det var aldrig det som jag ville att du skulle bli i mitt liv, nu blir det bara fel - allt vi säger. Vi säger saker men menar någonting annat. Vi pratar inte mitt i nätterna och vi får inte varandra att skina som solen i alla stormar. Vi lugnar inte orkanen i varandras liv längre, vi förvärrar bara den och snart kommer vi försvinna i den.

Jag kommer alltid minnas saker vi gjort, dagar i mitt liv som förändrat mig. Vi har alltid kunnat hitta på saker och skratta så vi fick magkramp. Vi har kunnat ligga tysta utan att säga ett ord och vetat att det inte var någon pinsam tystnad. Vi har kunnat vara mil ifrån varandra, inte pratat på flera dagar, men när vi väl pratar igen så har ingenting förändrats.

Vi har skrivit historia i varandras liv, men har du satt punkt för mig?

1 kommentar:

Anonym sa...

Allt har sin tid...det är kanske dags att låsa just denna kappsäcken och nyfiket öppna nästa för att se om det finns något i den som gör dig..glad och lycklig...

..kärlek ska inte göra ont...det ska kännas bra och det ska vara på lika villkor...*kram*