tisdag, januari 29, 2008

jag hatar era ursäkter, jag hatar er nya värld och jag hatar er!

En människa rör runt i hela er värld.
En enda människa kastar bort mitt namn från ert livs recept bok, en människa som suddar ut allt jag gjort för varje en av er. Alla nätter jag spenderat med er i en telefon, alla rykten och hårda ord jag skyddat er mot och alla farliga saker ni varit nära att göra. Jag har alltid funnits där, men vad gör ni för mig? Spottar på mitt hjärta, sätter en kniv i ryggen? Ser ni inte att det gör ont? Att ni sårar mig?

Jag förstår inte hur ni kan låta en enda människa vända upp och ner på er värld. Självklart kommer ni gifta er, självklart kommer ni få barn och ni kommer ha villa och två bilar. Ni kommer ha ett helt zoo med djur och ni kommer se barnen växa upp tillsammans utan skiljsmässa. Det är exakt så ni vill ha det.

Men vad hände på vägen? Var blev vännerna av, dem som skrattar med dig i det gamla fotoalbumet som står i bokhyllan till ingen nytta alls. Vad hände med skratten, varför tystnade dem? Vad kom imellan? Det är de tankarna du tänker, tills du ser din älskade sitta där i soffan i andra sidan rummet.

Mannen du släppte ditt liv för, tog chanser du aldrig skulle tatt annars. Kvinnan som fick killgänget att undra vad som hände med dig när du inte skulle med ut varje lördagkväll. Mannen som du såg din framtid i ögonen på. Kvinnan som skrev om hur hon skulle vara din förevigt. Mannen som sårade dig gång på gång, fast du tog tillbaka honom. Kvinnan som ständigt stod utanför din dörr och grät efter varje tonårsbråk.

Ni kanske höll hela vägen, men hur du än vrider på det, och säger att du valde rätt väg så kommer alltid det gamla fotoalbumet få dig att bryta på mitteln och gråta tills tårarna tar slut.

It sucks to be you!

and then again i hate to tell you "i told you so" twice-a-week

Jag är synsk, jag har ett sjätte sinne, jag ser saker som andra inte ser.
Jag ser när det är positivt eller negativt mellan ett par eller någon annan i en relation. Kärlek som vänskap. Jag ser vad som fungerar och vad som kommer rasa i bitar, vad som kommer hålla ett tag och vad som inte är lönt att påbörja.

Kalla det vad ni vill. Jag ser det bara som en lite bättre egenskap än vad många andra har, dem som inte ser det där. Visst kan det hända att jag tar fel, jag har tagit fel på många. Fel är mänskligt, jag tycker om fel - för ingen är perfekt.

Men det finns gränser.
Många gränser, många fel, många misstag.

Många små saker som folk gör som får mitt liv att rasa i bitar. Av just den anledningen att jag bara vill ställa mig och skrika på dem:
"Vad var det jag sa? Är det inte det jag sagt hela tiden? Hade jag inte rätt - denna gången igen?"
Men jag kan inte. Jag hatar att leka besserwisser.

Så jag tar en djup suck, ler lite snett och hoppas att ni lär er till nästa gång.
Mest så jag slipper säga "Vad var det jag sa?"

vaggan till graven, men du tappade bort mig därimellan

Bästa vän, hitta tillbaka till mig.
Jag kan inte göra mer än möta dig på mitteln, jag har ett strypkoppel runt halsen som stryper mig om jag går längre. Det gör så ont, ont att se dig där, bara några meter från mig men att jag inte kan göra något för att vara en del av ditt liv.

Bara igår var du så nära, det känns som igår när vi satt i soffan i den andra lägenheten och sminkade oss, som på bilden. Det känns som igår vi satt på ditt rum i Vellinge och lekte med barbie-dockor.

När blev killar ett hinder i vår värld? När rasade vår tid i telefon ihopa på grund av skola, jobb, pojkvänner och andra kompis-gäng? När försvann vår telefon tid, de där två timmarna vi pratade om ingenting. Vad hände med våra intryckta övernattningar när vi inte ens sov för vi hade så mycket att prata om när vi väl sågs och vad hände med allt vi gjorde tillsammans.

Jag har inte skött det smärtfritt jag heller, men jag har försökt. Det känns som jag aldrig hittar tillbaka riktigt. Men Elin Karlsson - jag behöver dig, behöver kunna lätta mitt hjärta för dig, jag behöver dina ögon som inte dömmer och dina lugna ord när jag är orolig över någonting.

17 år. Iår. Och jag saknar dig mer än jag någonsin trodde jag skulle behöva göra.