tisdag, april 08, 2008

i'm stuck in parallel worlds and it wont let me go

Du får mig att andas rent.
Du får mig att andas som om det är det sista andetaget varje gång, för jag andas inte i de här svåra spiral-andetagen. De där rena andetagen måste hitta ner i bottnen av mina lungor och jaga bort de svarta hinnorna i luften.

Det är mitt beroende.

Dina rena, glittrande, vackra andetag blir min drog. Jag behöver den där skimrande luften du utsöndrar varje dag. Det ger mig hopp och det ger mig en vilja. Du behöver inte gå bredvid mig för att ge mig denna kicken. Du kan vara på andra sidan jordklotet, det spelar ingen roll - så länge jag vet att du andas. Jag ser de där glittriga andetagen i min värld när jag vet att du andas någonstans i världen.

Men det är ju klart, lyckan blir ju större desto närmare du är mig. På andra sidan jordklotet glittrar de inte lika mycket som när du ligger i min säng och andas djupa andetag. När du andas trygghet över hela mig, trygghet som jag drar ner i mina lungor och känner ett lugn.

Det är sättet jag kan titta på dig i timmar.

Jag ser kontrasten mellan världar. Världen där jag lever utan dig och världen där det är en självklarhet att du ska stå bredvid mig vid varje andetag. Det är en självklarhet att mitt hjärta slår i takt med ditt - precis som om de pratade med varandra genom våra drömmar.

Alla tusen bilder beskriver bara en tiondel av allt.

Ett sönderbitet leende och ögon som pratar med kärlek. Minnen som klistras fast på papper och andra små pappersbitar där det trycks bokstäver och siffror i guld. Guld som betyder lycka. Pappersbitar som jag sparar för all framtid som ett minne att värma mitt hjärta med när dina glittriga andetag inte hittar rätt här i världen. Jag minns siffror på dagar, sådant som andra kallar datum, men jag kallar det dagar med guld i kanten. För i min kalender står inte dessa siffror i svart som de gör i alla andras kalendrar. Mina siffror på dagar du gett mig skriver jag med guldiga siffror och bokstäver, fullt med hjärtan och längtan.

Du är alltid 10 siffror bort i mitt liv.

Jag springer över knapparna på min mobil i desperata försök att hitta dig. Och sen väntar jag i evigheten tills du hittar mig bland dina knappar. Du skriver om saker ingen annan i världen skulle förstå, och får mig att sakna allt sött, äckligt och rosa som du får mig att känna med dina små ord av kärlek. Du får mitt hjärta att hoppa över ett slag när jag märker att du hittat mig bland siffrorna även när du är så stressad att du knappt hinner andas. Men du skriver för du vet att jag andas mina glittriga andetag när jag vet att du andas. Så du låter mig veta att du gör det.

Du är som en halstablett som lenar allt det där som sticks i min ömtåliga kropp när jag försöker andas. Du får allt att verka så lätt, du får mig att flyga utan vingar trots att världen försöker hålla fast mig på jorden med sina problem.

Du får mig att vilja skrika känslor till världen, fast jag bara kan viska de för mig själv. Du får mig att vilja vara nära, trots att jag näst-intill alltid är allt för långt bort.

Du får mig att skrika sönder världen av saknad.

this is my growing pains

Jag ska gå vidare.
Jag ska släppa allt som ni gjorde mot mig förr, jag är en ny Sandra och jag har utvecklats. Jag behöver inte må dåligt över att ni inte såg vad jag gjorde för mig. Jag förlåter er inte, men jag tänker glömma det och om ni vill tar jag gärna kontakt igen.


Jag har skyllt mycket i mitt liv på er under en längre period men jag har sakta insett att jag kan inte gå runt och må dåligt för saker som hände för senast 3 år sen. Folk förändras och jag måste lära mig acceptera det och det gör jag tidsnog. Man jag lär släppa in er i mitt liv igen på prov, men jag ska inte springa iväg och kalla er bästa vänner igen. För det är ni inte.

Men ni ska få en sista chans, bara för att jag är alldeles för snäll.