torsdag, september 18, 2008

thanks for the memories

Jag vet inte riktigt vad som stör mig mest.
Att du inte förstår eller att du kanske förstår och håller på bara för att störa dig?

Har ni någonsin tänkt på det?
Du försöker få ut den här personen från ditt liv, det går bättre än du förvänta dig. Det går bra, länge, mycket länge och det känns som du verkligen är påväg att klara det. Sen en dag, får du det där smset. Smset utan någon betydelse egentligen men som får dig att vilja prata mer personen igen. Smset som du inte bara kan trycka bort, smset som du känner att du vill svara på. Men stolheten står ivägen?

Hur många känner igen sig?

Jag är i en sån här situation.
En situation när jag inte vet om jag ska släppa eller hålla kvar dig. Om jag ska kämpa eller ge upp. När jag inte vet om jag ska hålla fast i min stolthet eller släppa den helt för dig. Om jag ska vänta för alltid eller sätta punkt på vårt kapitel.
Jag har kännt såhär i evigheter nu känns det som. Men jag kommer aldrig till skott att göra något åt det. Jag är kanske feg? Jag vet inte. Jag vet ju inte vad som gömmer sig bakom nästa dörr om jag stänger denna. Kan vara någoon bättre än dig, men det kan också vara någon sämre. Och jag kan inte springa tillbaka ifall jag skulle ångra mig.

Det största problemet ligger i att jag en gång älska dig högst på jorden. Brydde mig om dig mer än ifall jag själv andades eller inte. Nu, idag, så känner jag inte dina andetag längre. För jag koncentrerar mig bara på att lära mig andas utan dig nu.

Jag älskar dig, men jag älskar mig själv mer, som Samantha i SATC säger.

melissa lujan - shut up and kiss me

<3