onsdag, januari 14, 2009

good memories gone bad

Jag tittade i min bakspegel idag.
Där fanns en massa minnen som fick mig att bryta ihop och gråta. Där var en del bra och en del dåliga - men oavsett vad så är det mina minnen. Och trots att jag faller ihop, gråter och saknar tiden så måste jag ta hand om minnena. Jag kan inte låta dem krossa mig. Man måste liksom handtera situationen och försöka glömma de dåliga minnena samtidigt som man måste lära sig att le åt de bra.

Minnen som är dåliga får en att bryta ihop - till ingen nytta alls. Att man bryter ihop hjälper en inte upp på fötter. Någon gång måste man falla ner i hålet för att få gråta ut, få ligga där ett tag. Men sen måste man upp annars tar det flera år att ta sig upp och det för hundra gånger mer ont att behöva släppa taget om något flera år efter. Det borde vara enklare - men i mitt fall var det inte det.

Bra minnen är enklare att handtera - trots att det känns som ett hål i en. Bara för man saknar tiden så mycket. Men man kan le åt tiderna till sist och det är väl det som räknas egentligen. Så länge man kan se det som ett bra och vackert minne så ska man kunna le åt det. Man sätter upp bilder från tiden för att minnas att man var lycklig.

Men ibland blir det liksom fel.
Det är då bra minnen blir dåliga minnen en dag. Minnen man kunnat skratta åt börjar man plötsligt gråta av. Och det är då man inte vet hur man ska agera riktigt. Det är då världen faller samman - och det är då man märker att personen man haft minnena med plötsligt försvinner ur ens liv.