tisdag, januari 20, 2009

it takes two you know?

Jag kan inte kämpa för oss två.
Jag orkar inte kämpa för två personer längre, jag orkar inte lägga all energi jag har på att få oss två att fungera som vänner. Vår vänskap var och är väl fortfarande något av det bästa jag haft - men allt bra har väl sitt slut? Så varför inte sluta nu, när allt fortfarande kan vara ett bra minne?
Jag känner dig tillräckligt bra för att veta att jag aldrig var lika mycket för dig som du var för mig. Men trots att jag vet om det - så skulle jag inte byta vår tid mot någon som uppskattade mig lika mycket som jag uppskattade han/henne. För det handlade ändå om dig - en av mina bästa vänner.

Vi gjorde någonting omöjligt.
Först hjälpte vi varandra ur en massa skit - på ett sätt jag aldrig hjälpt någon ur något förr. Sen hamnade vi en sommarflirt eller vad man ska säga - och från det gick vi tillbaka till en underbar vänskap. Och den vänskapen har sakta runnit ut - och jag har sett det, jag är inte blind. Men den har runnit som sand genom mina fingrar. Jag har inte kunnat förhindra det själv för jag fick inte hjälp. Jag fick inte din hjälp.

Och tro mig när jag säger att det krävs mer av en att släppa taget än att hålla fast vid något. När man släpper taget släpper man en hel relation - något som var ens verklighet. Man är feg när man håller fast - bara för att inte trilla ihop - bara för att veta att personen finns kvar. Det är själviskt för man plågar båda parter.

Så jag ska försöka släppa taget nu.