måndag, april 27, 2009

4 år tillbaka till där jag står idag.

Jag satt och tänkte på en sak igår och idag.
Det finns så så många människor som inte uppskattar livet. Speciellt ungdomar. Personer som ger upp alldeles för lätt. Så fort de tar emot så tapar dem livslusten. Jag säger inte att man ska se positiva saker i allt, men man ska våga kämpa lite mer. Vågra offra lite mer för att allt ska bli bra.

Jag har en hel del vänner som gett upp.
De har inte gett upp helt, men de har slutat tro på att livet kan bli bättre. Så fort de når bottnen så ligger de kvar där. Det får man inte göra, det är då man fastnar. Direkt när man slår i måste man börja klättra igen. Och på vägen upp kan man reflektera brister och fel i det som kasta ner en på bottnen.

Jag låg på bottnen för 4 år sen.
Jag hade gett upp tron på kärlek, gett upp tron på att man kunde bli älskad för just den man är. Tron på att man kunde leva i ett förhållande utan kontrollbehov, hämnd och rädsla. Idag vet jag att man kan göra det, just för att jag vågade klättra upp igen. Det tog tid, det tog 4 år. Jag stor på toppen av allt. Jag ägde världen - just för att jag var så så kär. Jag skrek mig hes av kärlek till världen. Jag trodde jag flög, trodde jag aldrig skulle slå i grunden.
Men plötsligt gjorde jag det. Krashen kom från ingenstans och jag var ensam. Två personer som betydde världen för mig försvann den sommarn från mig. Plötsligt hade jag inga vingar och jag visste att "För alltid" inte har någon riktig mening. Jag låg i det där djupa hålet och ville försvinna helt från världen.

Men jag började klättra.
Det var bland det svåraste jag någonsin gjort. Men idag, 4 år senare så står jag högst i världen igen. Jag har fyllt hålen efter personerna som jag förlorade den där sommaren 2005. Och de två som har de platserna nu fyller ut hålen så mycket att jag nästintill aldrig tänker på det där som hände. Jag klarade mig hela vägen. Och jag är så stolt över mig själv för det.