tisdag, september 22, 2009

underbara människor. jag älskar er!

Jag föll ganska hårt till bottnen för ungefär en månad sen.
Det var otroligt jobbigt och alla runt mig betedde sig precis som om jag gick på is och de bara väntade på att jag skulle bryta ihop helt. Det hjälpte mig inte på något sätt alls, att folk bara gick och väntade, jag klarar inte av sådant. Jag blir nervös, litar inte på mig själv att jag kommer klara mig genom det som händer och så blir allt bara fel.

Dagen då det tog slut berättade jag bara för min familj, Bea och 3 till människor. 3 människor som hjälpt mig otroligt mycket under den här månaden. Många dagar genom att bara finnas där, säga saker som att allt kommer bli bra och genom att lyssna. De här 3 personerna väntade inte på att isen skulle brista. De fanns där och försökte bara få mig att leva vidare. Jag tror inte de vet hur mycket det betytt för mig. Alla som hjälpt mig genom detta.

- - -

Först och främst Martin. Eller Herkules som han även kallas.
Redan kvällen innan det tog slut så hade jag någon konstig känsla i kroppen och han fanns där och lyssnade och gav råd. Som han alltid gör och detta är något som jag verkligen uppskattar. Alltid när jag står på kanten till att brista så säger han någonting eller gör någonting så sjukt kul så jag istället brister i skratt och tappar bort alla tankar som får mig att må dåligt. Martin, du är nog en av mina närmaste vänner trots att vi aldrig träffats.

Sen har vi Linus. En utav de bästa killkompisarna jag har.
Han har upprepat orden "det kommer bli bra" så mycket att jag tror han är trött på det, ändå fortsätter han. Men han har rätt. Det blir bättre. Även om det inte går fort fram så känns det som att jag kan andas lite lättare varje dag. Bara att du var här några dagar efter att det var slut gjorde en hel del Linus. Tack för du orkar!

Richard, jag tror bestämt att du är den bästa killkompisen jag har.
4 år och vi har gått igenom alldeles för mycket under de åren för att det ens ska handla om 72 mils avstånd. Även om du inte finns här, inte ens i närheten så är du nog den som alltid lyckas sätta ett leende på läpparna. Även om vi inte pratat så mycket om själva uppbrottet så spelar du en stor roll i mitt liv och det betyder mycket att vi hittat tillbaka.

- - -

Det är inte bara gentlemännen som försökt hjälpa mig.
Min familj har gjort så mycket för mig. Dagen då det tog slut bröt jag ihop helt totalt. Hyperventilerade och grät ut all vätska i kroppen på mig. Efter det så satt jag bara och stirrade rakt ut i luften. Ändå, trots min likgiltlighet, så satt de bara i mitt rum och visa att de fanns där. De tvingade inte mig att prata, däremot pratade de själva så jag trodde de tömt sina ordförråd för hela året. Mamma hade också väldigt speciella sätt till att hjälpa mig genom detta. Ena dagen kom hon hem med en bok - "Dumpad, så kommer du över honom" och någon dag senare kom hon hem med en affich "Killar, Sandra singel igen!". Detta var mammas typ av terapi.

2 andra människor som hjälpt till är Bea och Thulin.
Bea var den som sprang hit såfort hon fick veta det var slut. Hon satt tyst med mig medans jag stirrade ut genom fönstert. Och dagarna efter umgicks hon med mig hela tiden och fick mitt att skratta. Och vi hade en hel del sjuka skrattanfall efteråt, det har vi än idag. Och hon är kvinnan jag lever i symbios med. Jag hade inte klarat detta utan henne, så mycket snack hon stått ut med, så många dystra samtal, så många skrattanfall och skumma kvällar med mig. Hon har gått med mig hela vägen.

Thulin och jag hade glidit ifrån varandra under sommarn, vilket jag verkligen tyckte var synd. Vi har gått genom så mycket och vi båda gjorde en del fel, där är aldrig bara en som gör fel. Men när hon hörde att det tagit slut fanns hon där verkligen till 100%. Trots hur allt gått fel under sommarn fanns hon där. Precis som hon gjort förr och det kändes som en otroligt lättnad. Hon går inte på is runt mig heller och väntar på att allt brister. Hon hjälper mig leva, precis som Bea.

- - -

- - -

Det är när man går igenom någonting sådan här i livet som man märker vilka som verkligen finns där. Det är fler vänner som funnits där men jag har inte låtit er komma in på samma sätt. Jag vet inte varför men jag vet oftast vilka av mina vänner som kan hantera mig när jag mår dåligt. Vilka som kan få mig att le även om jag brister inombords. Vilka som kan säga de rätta sakerna och inte få mig att må sämre. Jag vet att alla menar väl, men jag måste själv få välja vilket umgänge jag ska hålla till i nu när jag är på bristningsgränsen.