torsdag, september 24, 2009

tack som fan

Jag hör när du viskar, men du hör inte när jag skriker.
Att du hör av dig ibland är för mycket begärt. Överhuvudtaget att få vara kvar i din värld. Det är för mycket verkar det som. Just nu känns det som för ett år sen, när du inte kände mig alls. För du visar inte min betydelse alls.

Det gör ont. Jag hoppas att du inte vet det. Annars plågar du mig avsiktigt.
Och lyckas krossa mitt hjärta än en gång.

Allt på en månad. Tack!

Jag kan inte jaga din uppmärksamhet längre. Det gör för ont när du inte har tid.