fredag, september 25, 2009

childhood quality-time

Imorgon vaknar jag tidigt och sticker till Landskrona.
Jag ska vara med Jenny hela dagen, min underbara barndomskompis som lämnade mig för Landskrona med sin fästman. Jag saknar kvällarna när vi bara umgicks när vi var yngre. Vi har känt varandra sen jag var 3 år gammal och hon var 6. Det har aldrig varit något problem med åldersskillnaden, vilket är väldigt skönt. Vi var bästa vänner i 13år, sen blev där massor med problem mellan oss och tiden hann ifatt oss, vi drogs åt olika håll i två år, men nu har vi hittat tillbaka

Det var alltid jag och Jenny när vi var yngre.
Det var alltid Rödbrunetten och Blondinen på lugnet. Bästa vänner, de som alltid hade kul tillsammans och hittade på galenskaper. Jag saknar det otroligt mycket, men jag lever i nuet också. Jenny är den som funnits där, även om vi bråkat och allt. Även nu när hon är några mil bort. Landskrona har blivit en plats jag gömmer mig på när allt blir jobbigt, jag saknar henne och behöver henne nu. Behöver en heldag när vi bara pratar, om allt och inget. Och det ska jag få imorgon.

Jenny, du är min barndomsbästis.
Men du är också en bästa vän för livet. Jag vill aldrig tappa kontakten. Aldrig. Vi har följts åt så länge jag minns, jag vill ha ett helt liv med minnen med dig. Våra barn ska leka tillsammans i framtiden och få samma underbara barndom som vi haft tillsammans!


Jag älskar dig. Då, nu och i all framtid.
Det är ingen tvekan om det efter vad vi tagit oss genom.

idol kan inte göra så!

Jag är faktiskt lite irriterad på Idol.
Eller ganska mycket. De kan inte göra så. De kan bara inte sätta Piotr och Calle mot varandra och förvänta sig att svenska folket ska välja MELLAN dem. Det går inte. Och jag kommer inte titta om inte Calle går vidare. (Se det inte som ett löfte, för alla vet att jag inte brukar hålla sådant).

Det är hemskt att de kan göra så. Usch!