fredag, september 17, 2010

.. then i guess you can hang with me.



Just don't fall recklessly, headlessly in love with me
Cause its gonna be, all heartbreak, blissfully painful and insanity

you look at me and you see yourself. you created all the bad things i represent.

Jag har alltid undrat hur andra ser mig.
Ifall dem ser mig som en ödmjuk person med stort hjärta eller som en liten bitch som inte kan släppa in någon. Ifall jag är den här ödmjuka personen som alla kan förlita sig till, som man kan prata med när man behöver någon som lyssnar. Eller ifall jag är bitchen som är alldeles för rak på och ärlig, säger vad jag tycker utan hämningar, personen som många kan bli rädda för.

Jag tror att jag är den ödmjuka personen.
Det är så jag vill att mina vänner ska se mig, så jag vill bli sedd. Så jag vill upplevas. Jag vill vara den där personen som hjälper människor. Psykologen, kuratorn .. någon med en helande effekt. Jag har känsla för det här med relationer och problem, tankar och känslor och saker man inte kan förklara i ord. Jag har känsla för det för jag vet hur det är. Jag har hört många relationsproblem och jag själv är en tänkande och kännande känniska. Jag förklarar ofta saker som egentligen inte går att förklara i ord.

Men samtidigt behöver jag vara bitchen.
För när man är ödmjuk, snäll, har ett stort hjärta som alla får del av då tar folk lätt en förgivet. Man måste kunna säga ifrån, måste kunna säga vad man tycker när det blir för mycket. Man kan inte hålla saker inne. Då går man sönder och det vet jag för jag har gjort det. Och jag tröttnade på att tas förgivet, jag tröttnade på att finnas där om och om och om igen. Man tröttnar när folk verkligen tar en förgivet. Man sätter upp ett skydd, ett skal och blir en total bitch.

Senaste tiden har jag förändrats.
Det är inget jag smyger med. Jag har blivit tuffare, hårdare och svårare. Folk kommer inte nära lika lätt längre, jag stänger dem ute. Jag är trött på det mesta. Trött på alla onödiga bråk, trött på all oro, trött på ditten och datten. Jag har blivit en rakare person, jag säger rakt ut vad jag tycket och tänker. Tycker jag att någonting någon gör är rent åt helvete fel säger jag det. Ifall jag tycker att någon behandlat någon av mina vänner illa säger jag det. Jag förlåter inte lika lätt längre. Jag är mer försiktig med vad jag berättar och inte för folk, för jag har fått svårare att lita på folk.

Jag har gjort fel, det har alla.
Det är mänsligt att fela, hade vi inte felat hade vi aldrig lärt oss. Men när man felar ska folk inte döma en. Och det är just det jag är trött på. Att bli dömd. Att få slaget i ansiktet att man gjort något dåligt. Att man gjort något som är mot normen. Att man är fel. Det är inte den känslan jag behöver ifrån mina vänner i en sådan situation. Ifall jag har gjort något fel så vet jag 99/100 gånger om det. Jag är inte efter i huvudet, jag kan skilja på rätt och fel. Men när man är ung måste man få göra misstag, man måste få vara helt och hållet fel. Få vara lite vilsen. Det är sådant man lär sig av.

Att behöva tänka så här mycket sliter på en.
Jag vill vara den ödmjka personen jag vet att jag kan vara, men omgivningen runt mig gör mig så bitchig ibland. Jag tappar tron på folk och på mänskligheten när man ser vad som händer och vad folk orkar lägga energi på.

Det blev ett rörigt inlägg, men det är man van vid i denna bloggen - kolla bara längre bak i arkivet, 2008 t.ex. Outch där är det rörigt i inläggen. Men det är resultatet av en flicka som skriver när hon har saker i skallen istället för att prata om dem. Det blir inte så struktuerat.

- - - - - - - - -


Och till er som läser och känner mig:
är jag den där ödmjuka änglen eller en djävulsk bitch?